“Jag heter Tommy Juth och är född och uppvuxen i Malmö. Mina föräldrar var genuina arbetare, och det fanns ingen speciell kulturådra inom familjen: ingen kunde spela, ingen kunde sjunga. Min far sa: ”När jag sjunger låter det som när man pissar på ett bleck.” Men han hade ändå en slags kärlek till musiken, och ville gärna att jag skulle lära mig lite Evert Taube och sånt. Förmodligen var det därför han en fredagskväll, när han var lite beskänkt och så, kom hemsläpande med en gitarr.

Jag gick på Sofielundsskolan som då var Sveriges största skola. Jag kan inte påstå att jag lärde mig särskilt mycket under de åren. Jag kan heller inte minnas att jag någonsin blev tillfrågad om jag ville vara med i skolkören. Det var i och för sig inget som plågade mig, för det var ändå sådär tjejigt att vara med i kören. Ibland försökte skolan prångla ut teaterbiljetter, men det var inget som jag tog fasta på. Jag var inte intresserad av teater vid den här tiden. Jag var hellre tillsammans med mina kompisar, eller ägnade mig åt annat.
Sedan stundade fackskolan. Det var fullständigt bortkastad tid, men det gav mig lite tid att mogna. Därefter hade jag en massa ströjobb, men efter ett tag tyckte jag att jag skulle skaffa mig en riktig utbildning. Och av någon anledning inbillade jag mig att jag skulle bli byggnadssnickare. Jag kom in på yrkesskolan, och var ganska duktig, men trivdes egentligen aldrig.
När jag var tjugo-tjugoett befann jag mig på en kräftskiva i Ljunghusen. Vi sjöng en del snapsvisor där, och på nattkröken dunkade en av mina vänner mig i ryggen – han var för övrigt musiker. ”Fan, du har ju en bra röst”, sa han. ”Du skulle ju lära dig att sjunga.” Efter ett par veckor ringde han, och sa att han bokat tid hos en sångpedagog åt mig. Och jag tänkte att han inte var riktigt klok. Men samtidigt var det lite smickrande att han trodde på mig.
Första gången jag skulle besöka sångpedagogen hade jag fått en tid tidigt på eftermiddagen. Jag jobbade fortfarande som snickarlärling, och för att hinna var jag tvungen att ta med mig min gitarr till jobbet. Men jag tyckte det var genant att berätta för kompisarna på jobb att jag skulle till en sångpedagog. Jag menar, en snickare tar fan inte sånglektioner! Så jag stannade vid ett närliggande bygge, där jag smusslade undan mitt jättelika gitarrfodral i en bod. Senare på dagen bad jag om ledigt hos basen, och skyllde på att jag behövde undersöka min dåliga rygg. Hur det var fick mina kamrater nys om att jag skulle iväg, och när jag sen kom cyklande med mitt gigantiska fodral hade de klättrat upp på en ställning där de stod och skrek efter mig: ”Vafan… Släpar du på din egen kista!”
I vilket fall gick det bra för mig hos pedagogen och jag började ta lektioner. I samma veva annonserade de efter män till statisttjänstgöring på operan Carmen. Jag gick dit, och givetvis var hela teatern full av aspiranter. Hur det än var så blev jag utvald, och skulle spela militär. Det slumpade sig så att Conny Borg, som var nytillsatt balettchef, fick i uppdrag att drilla statisterna. Och det gjorde han så noggrant att vi fick applåder inför öppen ridå.
Jag kommer ihåg hur vi blev uppklädda till tänderna, vi blev sminkade, där var kör, statister, full orkester och vi kom in med facklor på scen. Det var så magnifikt, och jag får fortfarande rysningar på armarna när jag tänker på det. Det var en besynnerlig och stark upplevelse, som fick mig att inse att jag missat så mycket under min ungdom.
Efter min militärtjänstgöring började jag jobba på brandkåren här i Malmö. Ungefär vid samma tid öppnade en ny operettskola i Malmö, där jag antogs och studerade tre dagar i veckan. Efter ett tag blev jag och en annan från skolan introducerade för Nils Poppe på Nya Teatern här i stan. Mötet tog ungefär fem sekunder, sen sa han: ”Ja, nu har jag sett er.” Och det var allt. Sen gick han sin väg.
Därefter hände inget på ett tag. Men så en dag ringde han och frågade om jag kunde tänka mig att vara med på hans sommarteater. ”Jag vill att du är med i baletten”, sa han. Och plötsligt var jag med i Nils Poppes ensemble, och hans legendariska produktion Blåjackor.
För att kunna vara med var jag tvungen att söka tjänstledigt från brandkåren. Och tjänstledighet kunde bara beviljas av chefen som var känd som en oerhört sträng person. Så när jag skulle lämna in min förfrågan var jag lite rädd, men det fanns ingen återvändo. Jag knackade på, steg in och förklarade att jag ville vara ledig för att spela teater med Nils Poppe. ”Spela teater?” sa han, och var tyst en lång stund. ”Med Nils Poppe?” Så var han tyst igen. ”Jamen, det tycker jag är roligt!” Sen såg han till att jag fick min tjänstledighet beviljad. Utan protester.
Ganska omedelbart efter sommarteatern skulle Poppe dra in på Nya Teatern, och han undrade om jag ville följa med dit. Det ville jag gärna, men då var jag tvungen att säga upp mig på brandkåren vilket jag också gjorde.
Det var ett svårt beslut, för att vara brandman var ett bra och eftertraktat arbete. Men arbetet inom teatern lockade. Det kändes mer komplett. Det passade min läggning som person. Jag tycker om spänning, utmaningar, estetik… Och alla de ingredienserna finns i det här yrket. Det var ett bra val jag gjorde.”

Text: Mickael Möller
Bild: Martíne Castoriano