“Jag heter Sandra Steén och är 25 år. När jag var 20 år upptäckte jag att jag var gravid i femte månaden. Eftersom jag alltid haft lite problem med mina cykler och sådär, så hade jag inte märkt något speciellt under tiden. I efterhand kan jag tycka att jag kanske borde ha förstått, men det gjorde jag som sagt inte då. I och för sig gjorde jag två graviditetstest under den här perioden, men det ena var negativt och det andra visade inget alls. Så jag tänkte inte så mycket över det.

Hur som helst så såg min mamma till att jag fick genomgå en ordentlig undersökning, och det var då det visade sig att jag var gravid. Först blev jag bara himla chockad. Och sen så… Jag vet inte… Jag minns att jag grät mig till sömns den natten, och att jag sov i nästan ett dygn. Sen när jag vaknade tänkte jag bara sådär logiskt: ”Nu är det så här, och det är för sent att göra någonting åt det. Nu måste jag ordna med det, och med det…” Jag satte helt enkelt igång att planera för barnet.
Mina föräldrars reaktion blev inte så farlig som jag trodde faktiskt. Jag menar, jag var ju ensam och var inte heller tillsammans med pappan mer. Men de tog det bra. Mamma har varit ett underbart stöd för mig hela tiden. Och pappa också. Vi har kommit varandra mycket närmre sedan jag fik barn.
När Samuel hade fötts var jag med i en föräldragrupp. Men det kändes inte så bra. Alla andra verkade ha så ordnade liv. Alla, utom jag. Det var ganska jobbigt för det kändes som om de såg ner på mig. Jag vet egentligen inte varför. Kanske för att jag inte var likadan som de: jag var ung och ensam. Hade inget fast jobb eller utbildning…
Hur som helst så var jag hemma med Samuel i fjorton månader. Sen började jag jobba. Första gången jag lämnade honom ifrån mig kändes det lite kämpigt. Men så är det alltid, tror jag. Fast det var också bra, för han var hos en dagmamma där det inte var så många barn. Men i början var det ändå jobbigt… Man var borta hela dagarna… Men hon var så himla bra, dagmamman. Det gjorde det lite lättare.
Nu är han på dagis, och våra dagar ser rätt lika ut. Vi går upp vid sextiden och gör oss i ordning. Efter frukosten lämnar jag honom på dagis, och går till mitt jobb. Jag jobbar hela dagen, och direkt efter sticker jag och hämtar honom – sist av alla. När vi kommer hem är det dags att laga mat och äta. Sen tittar vi på Bolibompa och en stund senare är det dags för honom att gå i säng. Efter det har jag några timmar för mig själv. Det är ungefär så det ser ut.
Fortfarande får jag dåligt samvete över att han har så långa dagar på dagis. Men jobbar man heltid finns det inte så mycket man kan göra.  
När vi är lediga tar vi det lugnt. Vi myser tillsammans och… bakar. Jag älskar att baka! Så det får Samuel också vara med på, den stackarn. Så leker vi mycket. Tyvärr har vi ingen bra gård där vi bor – det är en sån typisk Möllangård, med en liten, liten gräsplätt. Men så ger vi oss iväg istället. Vi har ju nära till Folkets Park, och där är många andra barn, och mycket man kan hitta på.
När man får barn så tidigt så förändras man också som person. Jag har väl blivit mer vuxen. Man får ju ett annat ansvar – ett ansvar över en annan människa. Till andra tjejer, som hamnar i min situation, vill jag bara säga att man skall våga tro på sig själv. Att man klarar av det. Och det gör man ju. Och att man inte skall var rädd för att fråga om hjälp. Det är viktigt. Jag har varit alldeles för dålig på det.”

Text: Mickael Möller
Bild: Martíne Castoriano