“Jag flydde från Kroatien 1955. Då var jag 19 år gammal. Jag hade försökt tidigare, men då gick det åt helvete. Jag hängde under ett tåg – jag hade väl blivit inspirerad av alla de äventyrsromaner jag läst. Vad jag inte visste var att vid gränsen satt en vakt med ett automatvapen i en grop och kontrollerade tåget underifrån. Och där hängde jag… Så de plockade mig, och så fick jag sitta i finkan i nio månader. Då var jag sexton år gammal.

Nästa gång gick jag till fots istället. Det fanns ett 15 kilometer långt område vid gränsen där ingen – förutom de som bodde där – fick vistas utan pass. Det stället hade jag valt ut för min flykt. Så jag och min flickvän åkte dit med tåget. Vi väntade på att mörkret skulle falla, och sen satte vi igång att gå längs vägen mot gränsen till Italien.
På den tiden fanns det knappt några bilar så det var helt tomt på vägen. Vi gick och gick, och efter ett tag kom det förbi någon vakt på cykel, men han brydde sig inte om oss. Två, tre på natten närmade vi oss gränsen. Jag visste att den var hårt bevakad med vakter, hundar, taggtråd och sånt. Men vid själva gränsövergången var det lugnt. Vakterna satt inomhus och spelade kort, och lyssnade på radio. Så vi gick bara förbi. No problems! I Italien blev vi sen placerade i ett uppsamlingsläger för flyktingar, och där var vi i åtta-nio månader.
Jag flydde för jag var inte så förtjust i kommunisterna. Jag tyckte de bar sig riktigt illa åt. Min morsa är judinna, och under andra världskriget hade hon det väldigt svårt. Hon fick gå omkring med en judestjärna, och det ställde till en massa besvär för henne. Sen när kommunisterna kom blev det inte mycket bättre. Så jag tänkte, att nu skiter i det här landet! Nu sticker jag!
Jag hade friska planer på att åka till Wisconsin i USA. Jag hade lärt känna en amerikansk präst i Zagreb, och han skulle försöka hjälpa mig dit. Men detta var under McCarthy-eran, och för oss som kom från kommunistiska länder var det omöjligt att komma dit överhuvudtaget. Sen fanns det också möjligheter att åka till Nya Zeeland, Sydamerika och så. Men det fanns en stor efterfråga på arbetskraft vid den här tiden i Europa. Så efter nio månader i Italien valde jag att flytta Sverige. Och där var det bara att börja jobba direkt. Mitt första jobb var på en textilfabrik i Varberg.
Det var lite konstigt i början. I skolan hade vi fått lära oss Sverige var ett civiliserat och progressivt land, men när jag kom hit tyckte jag att det var ganska primitivt. I Zagreb hade jag till exempel aldrig sett ett utedass. De fanns säkert någonstans, men jag hade aldrig sett ett i alla fall. Men här hade alla människor utedass. Och det fanns ingen värme i lägenheten på Södra Bulltoftavägen där jag bodde. Jag fick öppna ugnen på min gasspis för att kunna hålla värmen på vintrarna. Ingen dusch hade jag, och som sagt, toaletterna nere på gården. Jag tyckte det var rätt så primitivt. Men jag höll käft. Har jag bestämt mig för att komma hit får jag hålla käft, tänkte jag. Det reder ut sig efterhand… Och det gjorde det.
Och jag tyckte att människorna såg tråkiga ut som in i bomben. De var gråa som fan. Gubbarna på gatan såg alla ut som Helmer Bryd med lång mörk rock, skärp och någon hatt. Så såg folk ut på 50-talet i det här landet! I Kroatien hade de definitivt mer stil! Annars var det inga problem att möta Sverige och svenskarna. Visserligen tyckte jag det var kallt på något sätt. Folk var lite stela och så, innan man kom in dem på livet. Men sen var det ingen fara.
Det dröjde länge innan jag vågade besöka Kroatien igen. Jag återvände dit för första gången 1971, då jag flög till Dubrovnik med min dåvarande hustru. Vi var där en vecka och jag var skitskraj hela tiden. Tänkte att de kanske var ute efter mig på något sätt. Men det hände ingenting.
Och förra året var jag för första gången på besök i min gamla hemstad Zagreb. Efter femtio år… Det var en märklig upplevelse. Jag skulle leta upp gatan där jag var uppvuxen, men jag kunde inte hitta den. Jag frågade en man i en kiosk vart jag skulle gå, och han pekade ut vägen för mig. Det var ingen uppmuntrande syn. När vi flyttade dit var det ett nybyggt hus, med all tänkbar komfort. Nu var det praktiskt taget en ruin. Så det kändes lite märkligt. Men nu har jag varit där i alla fall.”

Text: Mickael Möller
Bild: Martíne Castoriano