“I början av 2002 hade jag en praktikplats där jag jobbade med ljud, ljus, musikproduktion och liknande. Jag tyckte det var oerhört inspirerande, så jag spenderade nästan all min tid där – från morgon till kväll.

Jag och en annan praktikant bildade vid samma tid en kulturförening, och vi bestämde oss för att arrangera en musikal. Vi tog på oss i stort sett allt, så det blev en hel del arbete. Precis innan premiären så gick vi igenom ljussättningen. När de andra i gruppen tog lunch satt jag kvar och fortsatte med arbetet. Sen när de kom tillbaka var jag nästan klar med alla förberedelser. Jag klämde i mig någon frukt och sen fortsatte vi igen. I själva musikalen hade jag flera olika roller: jag spelade i orkestern, jag stod på scen, jag skötte ljuset och hjälpte till med annan teknik och så vidare. Så jag hade en del att stå i under den här perioden.
Två veckor efter att pjäsen var slut hade vi haft någon spelning. När vi bar undan våra grejer kände jag hur det högg till i bröstet. Jag tänkte att jag kanske tagit i för hårt, och att det var en muskel eller något sådant. I vilket fall så lade jag inte så mycket vikt vid det. Samma kväll ringde det någon och undrade om jag inte hade lust att följa med ut, och det ville jag ju gärna. Så jag gjorde mig i ordning, bytte snabbt om till andra kläder och stack iväg. Som vanligt tog jag hissen ner och allting kändes som vanligt. Men när dörrarna öppnades var det som om allting bara blixtrade till – allting blev jätteljust. Jag snubblade ut genom porten och föll ihop på gräset utanför.
En granne såg till att jag kom upp till lägenheten igen. Det är klart att jag blev lite orolig, men jag vägrade att åka till akuten. Jag tänkte att lite vila skulle räcka.
Jag sjukskrev mig dagen efter, men blev inte bättre, så natten mellan lördagen och söndagen åkte jag in till akuten. Men där sa de att allting var som det skulle, så på måndagen gick jag till jobb igen. Senare under dagen föll jag ihop än en gång, och de följande två månaderna var jag helt sängliggande.
Innan jag började på den här praktikplatsen var jag känd för att vara Sveriges lataste person. Att ligga på soffan en hel helg var inget som var främmande för mig… Så när jag var sjuk och sängliggande var det inte alla som trodde på mig riktigt, även om jag sa att jag inte kunde ta mig för något. En och annan trodde nog att jag simulerade. Och eftersom läkarna inte kunde hitta något – mina värden var ju bra – så var det en svår period av ovisshet och tvivel. Under ett och ett halvt års tid var jag i kontakt med 10-15 olika läkare, och ingen kunde riktigt hjälpa mig. Först förra året fick jag en förnuftig diagnos, och en medicin som hjälpte mig.
Just detta att vända om, att ta det lugnt och lära sig att säga nej är svårt. Framförallt när det handlar om grejer som man tycker är jättekul. Men sen kommer en reaktion, och då känns det inte så bra. Jag är fullt medveten om att det sitter i huvudet och ingen annanstans, men reaktionen är ändå rent fysisk.
Nu har jag det mycket bättre. Jag behöver fortfarande mina mediciner, men de kommer jag att bli av med så småningom.
Det hjälper mig också att jag har en flickvän som håller mig i öronen. Innan fanns det ingenting som lockade där hemma, och då fortsatte jag ju hellre med det som var kul på arbetet. Men nu är det någonting som lockar mig hem. Man vill umgås, man vill vara med henne.”

Text: Mickael Möller
Bild: Martíne Castoriano