"Jag kom till Sverige i januari 1976. I alla fönster stod det ljusstakar. Jag tyckte att det var väldigt konstigt. Eftersom ljusstakarna var sjuarmade tänkte jag att alla i Sverige måste vara judar.

Jag kommer ursprungligen från Chile. Båda mina föräldrar var lärare och min pappa var dessutom en av de mest berömda fotbollstränarna i Chile. Som barn till berömda föräldrar hade jag och mina systrar ett ganska lätt och behagligt liv. Vi hade alla möjligheter i världen och fick chansen att studera på universitetet. Jag läste till socialsekreterare men arbetade aldrig som det. Istället arbetade jag som filmproducent på Chile Film. Det var mycket roligare.

Jag kom in på det genom kommunist-partiet där jag var medlem. Jag började arbeta politiskt när jag var 18 år. I Chile finns det stora sociala skillnader och i kommunistpartiet kämpade vi för att alla skulle få samma möjligheter. Vi var ofta ute i slumområdena och pratade med folk. Vi övertalade människor att rösta, förklarade för dem att någon måste försvara deras intressen. Och så producerade vi informationsfilmer. Det fanns ju många analfabeter i Chile så därför var det bättre att göra film än att trycka broschyrer eller något sådant. Vi gjorde bland annat filmer om hur man skulle göra för att undvika att barnen får diarré, rena upplysningsfilmer alltså.

Jag arbetade politiskt fram till statskuppen 1973. Jag hade hunnit gifta mig, separera från min man och få tre barn då. Min syster och jag bodde tillsammans med våra sex barn. Dagen innan statskuppen hade jag sovit över hos en kompis. Vi vaknade av att det var en massa liv utanför. Min kompis bodde i ett rikt område och överallt på gatorna drack folk champagne. När vi lyssnade på radion fick vi reda på vad som hade hänt. Min kompis son skjutsade mig till jobbet på sin cykel och där var vi instängda i tre dagar. Jag hade ingen aning om vad som hade hänt med min syster och barnen.

Men både jag och min syster hade tur. När vi var yngre hade vi lärt känna några killar som nu var högt uppsatta inom militären. De skyddade oss. Men vi förstod att vi inte kunde stanna i landet så vi flydde till Peru där vi hade bott när vi var unga. Vi åkte buss dit och var tionde mil blev vi stoppade av militärer. När vi väl kom fram till Peru tog FN hand om oss. Vi fick inte stanna i Peru utan fick istället fylla i en massa ansökningar till andra länder. Vi ville helst flytta till ett socialistiskt land och det första landet som accepterade oss var Rumänien. De fick pengar från FN för att ta emot oss.

Rumänien var ett trevligt land med trevliga människor. De är ju latinos precis som vi. Min man och jag var inte tillsammans längre men han följde med ändå. För barnens skull. Han arbetade som ingenjör men själv hade jag inget jobb. Vi bodde där i ett och ett halvt år men till slut blev det för komplicerat. Det var svårt för barnen som var tvugna att glömma sin spanska och lära sig rumänska och ryska. Och jag gick ju bara hemma hela dagarna. Vi bodde i ett tiovåningshus med bara chilenare. Det var ett helvete. Ibland var man vänner och ibland ovänner. Så jag bestämde mig för att resa med barnen. Min man stannade kvar och bor fortfarande i Rumänien.

Jag visste inte riktigt vilket land jag skulle resa till. Jag visste bara att jag inte vågade resa till Tyskland eftersom jag är judinna. Så det blev Sverige istället. Jag visste nästan ingenting om landet. Bara att det fanns vackra kvinnor här och att de gjorde mjukporrfilmer. Jag hade nämligen sett filmen Nyfiken Gul. Men jag visste också att Sverige var ett land utan krig.

Så jag åkte tåg med mina tre barn. När vi kom till Danmark fick vi inte lov att resa in och blev tillbakaskickade till Puttgarten. Där träffade jag en trevlig man som körde oss till Travemünde. Han sa att man kunde åka båt till Sverige därifrån och att där skulle de aldrig neka en kvinna med tre barn att komma in. Han köpte till och med biljetter till oss. Jag hade ingen aning om hur lång tid resan skulle ta eller om båten skulle stanna på flera ställen så jag var väldigt nervös.

När vi väl kommit fram till pass-kontrollen frågade de mig hur mycket pengar jag hade. Jag berättade att jag hade 20 dollars. Jag var så stolt. I Rumänien var det ju jättemycket pengar. Men här var det ingenting. De frågade om jag ville söka asyl och det sa jag att jag ville. Sen bjöd de på frukost.

Nu har jag snart bott i Sverige och Malmö i 30 år. Jag träffade en annan chilensk kille och fick två barn tillsammans med honom. Vi åkte faktiskt tillbaka till Chile och bodde där i ett år. Det var konstigt att komma tillbaka. Jag kände mig som en utlänning. Efter ett tag blir man utlänning överallt. Men jag åkte alltså tillbaka till Sverige.

I Malmö arbetade jag som städerska på hotell St Jörgen i 12 år men när jag blev sjuk var jag tvungen att sluta. Jag har också gjort några kortfilmer här i Sverige. De senaste fem åren har jag arbetat frivilligt på Sofielunds Folkets Hus. Det passar mig perfekt och har nog räddat mitt liv. Annars hade jag ju bara suttit hemma. Jag lagar mat och kommer med en massa idéer. Jag är bra på att organisera. Jag är nästan alltid den första som kommer på morgonen och den sista som går på kvällen. Det blir långa dagar men jag trivs med det.

Jag har aldrig arbetat politiskt i Sverige. Jag har tänkt mycket på det men det har aldrig blivit av. I Chile har vi ett helt annat koncept när det gäller hur man arbetar politiskt. Vi är mer intensiva. Vi försöker övertyga människor istället för att bara sitta och diskutera. Om jag fortfarande är kommunist? Ja, det tror jag nog. Många fel har begåtts i kommunismens namn men grundidén är fortfarande bra. Att alla människor har samma rättigheter och skyldigheter oavsett om man har pengar eller inte. Det står jag fortfarande för."

Text: Marléne Petersson