“Jag heter Maria Sätterqvist och uppvuxen i Malmberget i Norrland. Nästan alla hemmavid är arbetare, och i stort sett allting är kopplat till gruvan och LKAB.

Min pappa har jobbat i gruvan – under jord – i trettio år, och där jobbar han fortfarande. Eftersom han närmar sig sin pension, har han fått en lite lättare tjänst nu. Mamma är sjukpensionär. Hon har jobbat inom alla möjliga områden – långvård, städ och så där. Nu är hon politiskt aktiv i kommunfullmäktige inom socialdemokraterna. Mormor och morfar har jobbat i skogen, och farfars far kom upp som rallare.
Jag kommer från en miljö som är ganska röd politiskt – och det är klart att det har påverkat mitt sätt att se på saker. Men ändå är det inte alltid som jag känner mig hemma i det sättet att tänka. Och då känner jag mig som en svikare många gånger. Men det känns ändå som att det är därifrån jag kommer, och jag måste försvara det, och tänka på mitt ursprung hela tiden.
 Det är rätt hårt där uppe på något vis. Framför allt för männen och killarna. De skall vara på ett visst sätt… Det är den där hårda arbetarmoralen som gäller. Man skall vara tyst, klara sig själv, inte skylta med sina problem… De stora intressena är jakt, fiske och friluftsliv. Det är det som gäller – och inget annat. Det är en riktig machokultur.
Men det finns också mycket värme mellan människorna däruppe. Det finns så mycket jävlar anamma, och folk har den där glimten i ögat. Man skämtar mycket… Ja, alla dessa finska mustigheter som folk klämmer ur sig. Det kan jag sakna. Men Jantelagen finns där också… Vem tror du att du är, liksom. För så är det – mannen från Malmberget låter sig aldrig imponeras av någon.
Efter mina lärarstudier tänkte jag och min pojkvän Anders att det var dags att göra något nytt. Så varför inte flytta till Skåne, tänkte vi? Ganska snart fick Anders fick jobb i Malmö, och sen gick allting väldigt fort.
I början tyckte jag Malmö var rätt så grått. Stan kändes ruffig och tung, och jag tyckte att människorna hade en kall och hård attityd. Det var den känslan jag hade. Men kanske berodde det på att jag kände mig ganska ensam den här första tiden. Senare, när jag började arbeta, och lära känna kollegor och sådär, tunnades de här känslorna ut.
Men malmöiterna är svårimponerade, och på något sätt känns det att Malmö är en arbetarstad. Det är samma attityd som hemma. Det är samma hårda ton på något sätt. Men hellre det än att man kör det här falska, inställsamma leendet. Då man ler i alla lägen, liksom.
Det är ett myller av människor här i Malmö – alla olika nationaliteter, alla dessa olika grupper av människor: alltifrån Möllanfolket till alla brats på Lilla Torg. Hemma är det mer homogent. Här är det väldigt olika, men samtidigt väldigt skarpa gränser beroende på var man befinner sig.
Jag kan reta mig fruktansvärt mycket på caffè latte-vänstern. Det är oftast människor som kommer från medelklass, övre medelklass, och som låtsas vara sådär progressiva på något sätt. De har ingen aning om vad de talar om. Jag menar, där sitter de och flummar på caféerna, och vet absolut ingenting om vad de riktiga arbetarna tänker och tycker. Det finns en del sådana personer runt Möllan. Men om de verkligen skulle vilja göra någon skillnad, borde de arbeta på ett helt annat sätt.
Ändå är Möllan en härlig stadsdel. Där finns allt jag behöver. Jag arbetar där, jag går ut där, jag tränar där, vi träffas där, vi bor där, vi handlar där… Möllan – det är där jag trivs bäst.
De vänner vi har kvar hemmavid lever ett helt annat liv. Vi har inte så mycket gemensamt längre. Jag försöker sätta mig in i deras situation, och engagera mig. Men det är inte så intressant för mig att hela tiden lyssna på hur det är med barnen, om snöskotern som gått i sönder… Klart att de undrar hur det är med mig, men jag berättar inte så mycket. ”Jo, det är bra”, brukar jag svara. ”Det är bra.”
Jag kan bli irriterad på mig själv att det är så. För det är klart att jag har förändrats: jag har flyttat iväg från Malmberget, pluggat i Härnösand, utbildat mig till lärare, jag har åkt iväg ner hit till Malmö där jag inte kände någon, jag har skaffat mig nya vänner, arbete… Det är klart att jag har förändrats, på insidan också. Men skulle jag berätta om allt detta och vad det betytt för mig, så känns det som om jag lyfter fram mig själv och sätter mig över dem på något sätt. Så då är jag istället sådär ödmjuk och håller låg profil.
Jag måste bli bättre på det framöver. För nu känner jag att jag står tillbaka. Inte för att de pressar mig till det, men för att jag själv träder tillbaka.
Därför vet de egentligen inte så mycket om mig längre: om hur mitt liv är nu.
Ibland kan jag känna det som ett slags svek att jag brutit upp från den miljö där jag kommer ifrån. Varför nöjer inte jag mig med det som finns hemma? Det där lilla Myresjöhuset… Varför skulle det inte duga åt mig? Det som duger åt alla andra? Varför skall jag hela tiden sträva efter något annat? Visst, jag är yngre, och det är andra tider nu… Men ändå kan det gnaga i mig: var är jag på väg? Vad är det jag försöker uppnå?
Kanske hänger det samman med Jantelagen… Men mina föräldrar är stolta över mig. Att det har gått så bra, och så där. Pappa brukar alltid säga: - Det blev en ordentlig människa av dig. Det blev folk av dig.”

Text: Mickael Möller
Bild: Martíne Castoriano