Jag mår som en prinsessa trots att jag är så gammal. Att jag blir lite trött i benen är ju inte så konstigt – de har ju gått i hundra år. Doktorn frågade mig en gång hur jag kunde vara så pigg. Jag visste inte hur jag skulle förklara det, så jag sa att om doktorn vill veta så tar jag salubrin på utsidan och lite whiskey inuti. Hon skrattade och sa att det skulle hon komma ihåg. Jag tar en liten whiskey till kaffet på morgonen varje dag.

Jag kommer från Gävle och jag flyttade till Malmö 1925. Jag ville resa hemifrån och uppleva något, men jag fick inte åka utan vidare. Jag kom till Malmö genom min moster som var primadonna på gamla Folkets hus på Skolgatan. Hon hade bekanta på Rostorp och de ville ha en flicka som skötte deras hem. När min moster sa till mamma att jag hade fått den hushållsplatsen fick jag åka.

På Rostorp träffade jag en man, men en annan tös förvirrade honom. Jag sa han eller ingen, och det blev ingen. Jag ville inte ha någon annan. Jag är inte gift, jag har inte varit gift och jag har inga barn. Jag har klarat mig ändå. Karlar är inte att lita på. Vi har haft så många skilsmässor i min familj.

Senare när jag hade plats som hembiträde hos en arkitekt Wahlgren lärde jag känna Annie, som också hade plats i huset. Vi blev vänner och vår bekantskap varade hela livet. Vi flyttade ihop i ett rum med kokplatta. Vi hade ingenting när vi flyttade dit. Mina föräldrar skickade lite möbler och småsaker. Vi samsades så gott det gick, och det gick det ena året efter det andra. Vi bodde där i tio år. Sedan tog vi över en etta med kokvrå i det här huset, och vi tyckte att vi hade kommit till paradiset. Vi hade fått toalett inomhus. Vi trivdes så bra i den enrumslägenheten. När vi hade bott där ett tag blev den här lägenheten ledig. Jag har bott i det här huset i nästan sjuttio år.

Det har alltid varit mitt intresse att fotografera. Det har varit mitt livsuppehälle. Jag fick min första kamera när jag skulle resa ner till Malmö. Det var en liten lådkamera som jag tog oändligt måna bilder med. Den kostade 12,50. Jag använde den kameran tills det inte längre fanns film att köpa till den. Sedan sparade jag ihop till en kamera för fyrtio kronor. Jag var så lycklig så lycklig när jag fick den kameran. Jag har tagit tusentals bilder i mina dar.

Annie tyckte aldrig om att fotograferas. Annie och jag hade ju våra semestrar och då åkte vi på bussturer. Men en dag sa jag till Annie att nu får vi sluta åka buss. Jag tyckte att sängen gungade när vi kom hem. När Annie fyllde sextio år ville hon resa någonstans så jag sa att vi skulle ta en tur på Göta kanal. Det var en underbar resa, vår bästa. Vi reste genom hela Sverige och vi njöt så mycket.

Nu har ju Malmö den där stora konstiga byggnaden. Torson. Jag ville se det där runda huset, så för ett tag sedan sa jag till min väninna Maria att köra mig dit. Jag hade ju bara sett det i tidningen. Vi körde så nära vi kunde och där var en utställning som vi gick in på. Jag tittade på alla möjliga kort av huset och jag fotograferade också det. Jag tyckte inte precis om huset. Hur i herrans namn ska de kunna möblera rummen och hur kan de bygga så där. Jag skulle inte vilja bo där, men det är ju ändå bara för miljonärer. Nej, då bor jag hellre i en liten vanlig lägenhet. När vi hade sett turning torso tog vi en bilfärd upp till Margaretapaviljongen i Pildammsparken så att jag kunde fotografera där också. Det gick som tusan. Det var den ena filmen efter den andra. Är jag ute vill jag fotografera.

Varje torsdag går jag ner på hemtjänsten och lyssnar på de som spelar och sjunger. Det fattas mig ingenting. Jag är förnöjsam. Jag har inte köpt en klädtrasa på trettio år. Jag har det så bra. Jag trodde aldrig i livet att jag skulle få det så här bra.

Text: Jessica Nilsson