“Jag har bott länge i Malmö och jag har varit etablerad, men tyvärr har jag också varit hemlös i många år. När jag blev hemlös för sex år sedan stod samhället handfallet. Jag trodde att det var en övergångsgrej. Jag trodde ju aldrig i min vildaste fantasi att det skulle vara så trångt i husen.

Tidigare bodde jag i en central och fin lägenhet vid Slussplan. Jag jobbade som barnkulturpedagog på Blå hästen, barnkulturcentralen i Malmö. Jag fick en förfrågan om jag ville ha fast jobb, och även om jag inte är förtjust i fasta jobb kunde jag inte säga nej. Jag är gammal missbrukare sedan Vesuvius täckte Pompeji, men då var jag nykter. Jag jobbade skitmycket. Det blev för mycket och jag började kröka lite grann. Eftersom jag inte har spärren som alla andra har blev det alldeles för mycket. Efter ett tag ringde jag och sa upp mig från jobbet. Jag klarade inte av att möta barnen.
När jag hade sagt upp mig fortsatte jag att kröka. Det blev värre och värre. Det var stökigt och jag blev vräkt. Jag hade aldrig blivit vräkt i hela mitt liv. Det var nytt och chockerande. Jag blev helt tagen på sängen. När jag kom hem en dag hade de bytt lås på lägenheten, och min kanin fick bo hos fogden över den helgen. Veckan efter fick jag komma in i lägenheten i tio minuter och hämta kläder, telefonen och några andra saker. Sedan åkte jag ut till konstnärsvänner på landet och skaffade boende åt kaninen. Den fick ett bättre boende än jag fick.
Jag bodde hos polare, på Stadsmissionen, på Vallhem och på Lillhem. Sedan gav socialen mig en lägenhet på Kirseberg. Det var rätt så coolt, men jag var inte van vid att ha koll på mig. När socialen kom dit och kontrollerade mig klagade de på att där var stökigt, på att det låg kalsonger på golvet. Jag frågade dem vem som bodde där, och jag sa till dem att jag inte är en pedant. Jag målar och skriver, och därför är min bostad också min ateljé och min redaktion. Dessutom hade jag en katt och den måste ju få röra sig. Jag vill inte bo i ett museum.
Jag blev vräkt där också. Samtidigt låg min mor för döden, så det var vakant på en del mentala punkter. Det var tufft. Dessutom hade jag katten som jag var tvungen att ordna boende till när jag blev ställd på gatan. Jag är bättre på att ordna boende åt mina husdjur än vad socialen är på att ordna boende åt människor.
Politikerna sopar problem under mattan. Det måste byggas fler bostäder. Som det är nu vågar folk nästan inte gå ut och slänga soporna för de vet inte om lägenheten finns kvar när de kommer in igen.
Det jag målar handlar alltid om människor som jag tycker är färgstarka. Jag sätter dem i ett sammanhang där de inte befinner sig. En vacker dag sätter jag Göran Persson i kön på Stadsmissionen. Han har två påsar i händerna, en från Ica och en från Maxi. Den ena påsen är sönder och han ser inte att fotot på Anitra håller på att ramla ut.
I vintras låg jag ute. Vilken jävla vinter. Den var lång och kall, men jag höll ut till den 22 april. Då flyttade jag till ett drogfritt boende i Lunnahöja utanför Hässleholm. Jag delar en liten stuga med en polare, och det är jättebra. Hässleholm är en fin stad. Det är en håla, men det bor trevliga människor där.
Om man jämför Malmö med Hässleholm finns det inte många ställen att sova på här. Falck och Securitas far runt som fan. I Malmö måste folk låsa allt, men i Hässleholm är de inte så noga med det. När man sover ute är det bra att ha en kofot eller en stor skruvmejsel. Man kan också sova längst ute på perrongen på centralstationen. Där är kallt, men där finns i alla fall tak. Fast när det var som kallast i vintras vågade vi inte sova där. Det var så kallt att man blev öm i hela ansiktet. Det var bistert.
Jag har sålt Aluma sedan det första numret, och personligen är det mycket lite obehag jag har haft av att sälja Aluma. Genom att sälja Aluma har jag hittat ett helt nytt folk. Jag trodde att svenskarna var vrånga, men det är ju inte så. Det finns så många varmhjärtade människor i den här staden. Jag drömmer om en tvåa med takhöjd i det stora vita huset på Möllevångstorget. Malmös själ finns på Möllevången. Man skulle kunna riva allt annat och Malmö skulle ändå finnas kvar. Jag har alltid varit välkommen där. I affärerna, på kaféerna och i Möllevångsgruppen. Ja, jävla Möllan. Det är Möllans fel att jag inte bor i Belgrad eller på något annat varmt och trevligt ställe. Jag dras alltid tillbaka till Möllan.”

Text: Jessica Nilsson