“När jag var liten, sade folk alltid att jag var så klok. Duktiga Kristina som alltid kunde klara sig själv. Duktiga, duktiga dottern som aldrig gjorde sina föräldrar besvikna. Som klarade skilsmässan så bra. Inte konstigt att jag blev en sådan expert. Redan som femåring visste jag precis hur folk mådde när jag kom in i ett rum. Instinktivt kunde jag förnimma känslorna. Ingen fick må dåligt. Ingen fick vara utanför. Det skulle jag förhindra .

För mig var det viktigt att kunna. Så jag kunde hjälpa mina föräldrar, finnas till hands när deras sorg blev för stor. Och mest av allt, låta bli att såra dem.
Hos mor pratade jag inte om hur jag saknade far. Hos far teg jag om att jag också ville ha min mamma. På nätterna grät jag tyst i kudden.
Jag bodde hos min mor i Malmö. Min far bodde i Göteborg. Jag träffade bara honom på loven. Jul, påsk, sommarlov, sportlov, höstlovet.
Jag blev expert på avsked. Utanpå. Jag vinkade och log, medan kniv på kniv kördes in i magen och vreds runt. Min far stod utanför tågfönstret. Jag stod innanför. Min lilla hand mot rutan, mot hans stora. Hans röda ögon, skulden, sorgen. Jag med ett hjärta som jag trodde skulle sprängas. Ibland undrar jag hur mycket smärta det finns plats till i en så liten kropp.
Så satte tåget sig i rörelse. Långsamt blev han suddigare och försvann. Jag brukade stå ute i gången och gråta tills tårarna var alldeles slut.
Egentligen kommer jag inte ihåg när jag slutade gråta. Utanpå. Inuti gråter jag fortfarande.
Avsked var alltid svåra. Så är det fortfarande. Jag har svårt att släppa taget. Om människor, om platser. I min egen lilla värld får helst inget förändras. Allt ska vara som det är. Först då är jag trygg.
Jag drömde nog aldrig om att mina föräldrar skulle återförenas. De skildes så tidigt att jag inte vet hur det är att vara en kärnfamilj. Och jag tror någonstans, att det var bäst som skedde. Jag hade lyckligare föräldrar var för sig, än om de hade fortsatt ihop. Kärleken fick jag ändå.
Min sorg ligger i tiden. Den tid som inte längre finns. Timmarna, dagarna, åren som jag inte hade med min far. Jag har försökt ta igen. På loven och de korta helgerna. Jag vek inte från hans sida. Jag vaknade ibland på natten och lyssnade på hans andetag. Jag älskade doften av hans stickade tröja.
Men hur jag än försökte och försökte, så var det aldrig nog. Ibland undrar jag om jag kräver för mycket. Tänk om det svarta hålet inuti aldrig kan fyllas. Om längtandet, saknaden är mitt bagage i livet.
Jag är en vuxen kvinna idag. Med jobb, hem och många goda vänner. Stabilitet. Värme. Trygghet.
Men ibland, när jag ser min far försvinna bort, känns det som om något går sönder. Jag är 33 år gammal, men då jag vill vara fem år igen. Få lov att krypa upp i hans famn. Gömma mig och bara vara nära.
Jag undrar hur länge den sorgen kommer att kännas. Om jag en dag får egna barn, kommer den att hjälpa mig att förstå dem bättre? Deras smärta och längtan. Jag vet inte.
Vissa stunder är jag bara en liten flicka igen. Som står ensam på en station med en alldeles för stor resväska. Medan folk reser och anländer. Den stationen känns som min barndom.
Kanske, kanske kan jag en dag lämna den och åka vidare ut i världen..”

Text: Kristina Olsson
Bild: Tina Kurkus