Under en period när jag gick i skolan blev det grupperingar bland tjejerna på skolan och i klassen, och plötsligt uppstod en massa tjafs mellan de olika tjejgängen. Det startade redan i mellanstadiet men det var inte förrän i högstadiet det blev allvarligare.

I sjuan började några tjejer i klassen verkligen sätta igång med skitsnack, och det blev massor med bråk. Min relation till de tjejerna var absolut inte bra. Det blev massa grupperingar och i ena gänget var det en ”tjejboss” som ville bestämma allt. Det var svårt, för ena stunden ville de vara kompisar, sen nästa kunde de börja snacka skit bakom ryggen på en, hotade att de skulle slå en, fällde dumma kommentarer och gav konstiga blickar. Så man viste aldrig var man hade dem.

Jag vet inte vad det berodde på, men det var särskilt en tjej som hela tiden ville starta bråk. Det drabbade mig och många andra, och det fanns dagar då jag verkligen inte ville gå till skolan. Jag tänkte att jag inte skulle orka med dem en endaste dag till. Jag kunde säga till mamma att jag hade ont i magen eller så för att få slippa att gå till skolan eftersom jag kände mig så utsatt. Men jag hade hela tiden en kompis som jag höll ihop med, så det hjälpte.

Både min mamma och min syster tjatade på mig och sa åt mig att inte vara så blyg, att stå på mig och inte vara så snäll och börja våga säga emot. Det peppade mig och tillslut blev det så att jag vågade stå upp för mig själv, och det blev faktiskt bättre efter det. Så i åttan och nian tänkte jag att nu ska jag vara mig själv och ingen ska hålla på och snacka skit om mig. Jag vågade säga emot och det hjälpte verkligen eftersom de insåg att de inte längre kunde köra med mig.

Även skolan försökte att få ett stopp på gängbildningarna. De hade massor med möten och till och med ett tjejläger som vi fick åka på för att det skulle bli bättre stämning. Vi hade även temadagar med mobbing, och då trodde man ”Nu kommer de fatta och kanske hålla upp och börja respektera andra”. Men efter en vecka var det ingång igen. Till viss del hjälpte det kanske, men inte helt.

Men även om det blev bättre för min del var det var skönt när högstadiet äntligen var över. Det kändes som en stor lättnad att komma till gymnasiet. Jag har hamnat i en jättebra klass och trivs verkligen superbra. När jag tänker tillbaka på tiden i högstadiet så känns det ibland som om man nästan vill tacka tjejerna som mobbade för de hjälpte mig. De gjorde ju så att jag lärde mig att stå på mig, och jag kunde bygga upp mitt självförtroende!

Mitt råd till andra tjejer som råkar ut för samma sak som jag gjorde är att försöka hitta den där känslan att man inte bryr sig. Att man står över dem som mobbar helt enkelt, och inte gör sig till ett offer. Och att man kan våga tro på sig själv och våga säga emot.

Text: Charlotte Lecander
Bild: Torbjörn Malvå