“Jag är socionom och under utbildningen tillbringade jag fyra månader i Indien. Jag gjorde en komparativ studie där jag jämförde välfärdssystemen i Sverige och Indien. Vistelsen i Indien gjorde att jag fick prova på att vara annorlunda och jag tror att det har gjort mig mer ödmjuk inför andra kulturer.

Jag lärde mig att alla människor agerar logiskt, men att alla inte har samma logik. När man har olika utgångspunkter gäller det att försöka förstå vad som är logiskt för den andre. Här i Sverige är det min logik som är norm, men i Indien fick jag prova på att det inte var min logik som gällde.
I Indien var jag annorlunda trots att jag hade indiska kläder, och därför kunde jag lika gärna ha haft jeans. Jag tycker att vi ska acceptera folks olikheter och inte försöka göra alla lika. Vi måste ha ödmjukhet och visa respekt inför varandra.
Första intrycket av Indien var att det var bilar och djur överallt. I början klarade jag inte av att korsa gatorna. I Indien verkar det som om nittio procent av bilarna kör vänstertrafik, och de andra tio procenten kör där de får plats. För att gå över gatan gäller det att lära sig att vinkla och visa med handen vilka bilar som ska stanna och vilka som kan köra. Jag såg mopeder som användes som familjebil. Att tuta är ett sätt att kommunicera.
Jag såg också de första tiggarna, och efter ett tag lärde jag mig att handskas med dem. Jag slutade stanna vid dem och jag slutade att titta dem i ögonen. Det gjorde att det kändes mindre svårt att se dem, men jag kände mig cynisk och jag fick dåligt samvete.
Det som gjorde mest intryck på mig var ett besök i prostitutionskvarteren i Poona, staden där vi bodde. De prostituerade sov i vad som såg ut som små förvaringsboxar, och könshandeln var reducerad till en marknad som vilken som helst. Det kändes overkligt. Vi besökte en hjälporganisation som jobbade där och deras arbete var mycket svårt. De tvingades arbeta på bordellägarnas villkor och därför var situationen hopplös. Hjälparbetarna fick till exempel inte lära de prostituerade att läsa eftersom de då skulle förstå de kontrakt som de tvingas att skriva under. Allt hjälporganisationen kunde göra var att informera om könssjukdomar, och att dela ut mat och kondomer.
Vi var sjutton svenskar som bodde ihop i två lägenheter och jag hade aldrig bott i ett kollektiv tidigare. Jag lärde mig mycket om mig själv av att bo med andra människor. Jag skrev dagbok under hela tiden jag var i Indien, och det är intressant att kunna gå tillbaka och läsa om vad jag tyckte då. Indien väcker många känslor, både positiva och negativa. När jag åkte tillbaka efter ett år kändes det som att komma hem. Jag tycker så mycket om färgerna, lukterna och smakerna. Samtidigt blir jag väldigt arg när jag tänker på kastsystemet och kvinnornas situation. Jag kommer definitivt att åka tillbaka.”

Text: Jessica Nilsson
Bild: Tina Kurkus