“Genom att växa upp med två väldigt olika kvinnor har jag mer eller mindre omedvetet lärt mig att vandra mellan olika världar. Både i stort och smått. Jag brukar säga att det var så jag blev kameleont. Men man skulle också kunna kalla det flexibel. Det är ju faktiskt inte så kul att vara kameleont.

När jag var barn spenderade jag mycket tid hos både min farmor och min mormor på sommarloven och andra skollov. De bodde mellan 50 och 100 meter från varandra men det var två helt olika världar. De var båda starka kvinnor men på helt olika sätt. De var nästan lika gamla men kom från vitt skilda bakgrunder. Min farmor hette Hanna och kom från en storbondefamilj och en väldigt patriarkalisk miljö. Hon blev änka tidigt. Hon ansågs att vara lite högfärdig och hade aldrig jobbat utanför hemmet. Hon var stel, reserverad och oerhört elegant. Lång och tjusig och så hade hon stora bruna ögon och vitt hår. Farmor släppte inte gärna in någon över tröskeln. Men jag tvivlade aldrig på hennes kärlek.

Däremot var det mycket man inte fick göra där. Min mormor hette Kristina och kom också från en bondemiljö. Hon gifte sig som väldigt ung och hade varit ute och tjänat som piga. Hon var liten och knubbig och jätteduktig på att laga mat. Hon gillade kläder men man kan inte säga att hon var stilfull. Däremot var hon oerhört söt. Hennes man dog 1936 och mormor blev då ensam med fyra barn. Hon fick försörja alla och hade flera olika jobb. Hon arbetade som kokfru, födde upp hundar och städade hos folk. Jag var lika älskad av henne men hade större frihet där. Något som är intressant är att när jag var med farmor promenerade jag, när jag var med mormor hoppade och sprang jag. Det var det som var skillnaden. Farmor tyckte helst att flickor skulle ha kjol och knästrumpor medan mormor tyckte att det var mest praktiskt med långbyxor.
Till farmor tog jag aldrig med mig några kompisar men hos mormor var det alltid en massa ungar. Och det var just det vi var hos mormor, ungar. Hos farmor var man barn. Farmor och mormor kände varandra och konkurrerade säkert om mig på något sätt men det förstod jag ju inte riktigt då. Det var nog när jag började komma upp i skolåldern som jag började förstå att jag inte kunde berätta allt för farmor om vad jag hade gjort hos mormor och tvärtom. Jag utvecklade en slags empati eftersom jag inte ville såra någon av dem. Frågan är hur mycket man ska hålla truten för att inte såra någon? Var går gränsen? Samtidigt kan jag se en styrka med det. Jag hade aldrig några problem med att vandra mellan dessa olika världar eftersom jag kände en sådan trygghet hos dem båda. Det har jag haft nytta av senare i livet. Jag har aldrig haft någon rädsla för att gå in i nya sammanhang.

Det är viktigt att ha många olika språk och nycklar. Man blir rik på det. Med farmor och mormor fanns det ett både och. Det var därför det fungerade. De hade så pass mycket tolerans. Detta är ju naturligtvis en efterrationalisering, ett vuxenperspektiv. Jag vet ju nu att det fanns konflikter men då märkte jag inte av det. De vuxna tog konflikterna istället. Det var stort av båda dessa kvinnor. Jag hade ju kunnat hamna i en situation där jag varit tvungen att välja. Farmor och mormor har gett mig olika redskap. Från farmor har jag min ibland lite reserverade hållning, min blyghet och min integritet. Från mormor har jag mitt fantastiska skratt, min flexibilitet och min anpassningsförmåga. Det här med att kunna leka fram i tillvaron och att kunna skratta åt sig själv.”

Text: Marléne Petersson
Bild: Torbjörn Malvå