“För att vara en tisdag i september var det ovanligt varmt. Dagen hade varit så perfekt på något sätt och jag var allmänt glad.

Busshållsplatsen utanför Malmö Borgarskola var full med elever på väg hem. Som vanligt kände jag ett litet obehag när jag stod och väntade på att stadsbuss 1 skulle anlända. Jag gillar inte att folk står och värderar mig. I alla fall så känns det som om de gör det när de nyfiket studerar varenda millimeter av min kropp. När bussen äntligen kom och jag slapp de ingående blickarna blev jag irriterad över att det var en enkelbuss. På bussen fanns det en unken lukt av människors mer eller mindre fräscha kroppsodörer och denna blandning steg mig nästan åt huvudet. Snett bakom mig satt en gammal dam med en väldigt tung parfym som orsakade en begynnande huvudvärk. Den dova lukten av svett nådde också mina näsborrar och jag antog snabbt den till synes avslappnade ställning som jag alltid har när jag åker buss.
På de första två hållplatserna är bussen mer än full. Folk trängs utan att egentligen vidröra varandra och när busschauffören gör en kraftig inbromsning tappar alla balansen. När bussen töms på Gustav Adolfs torg gräver jag fram matteboken ur min väska och börjar lösa algebratalen. Jag försöker förtränga det faktum att jag måste ta itu med ett problem. Jag måste göra slut med min pojkvän men vet inte hur jag ska göra eller vad jag ska säga.
Utanför fönstret susar Malmö förbi med sin skönhet och sina brister. Jag är så van vid miljön att jag inte lägger märke till hur vackert det egentligen är i solljuset. De få tillfällen jag tittar upp från boken då tittar jag ut på staden med blinda ögon. Fönstret på bussen är smutsigt så omgivningen får en vit hinna över sig, som om jag tittar genom ett moln av rök. På en hållplats hoppar en gammal klasskompis på men vi ignorerar varandra in i längsta, vi hälsar inte ens.
Vid Kattarps torg händer det plötsligt något. Bussen börjar på en kraftig inbromsning och den varar tillräckligt länge för att jag ska hinna titta upp från matteboken. Mellan två bilar som stod parkerade vid sidan av vägen har en dam gått ut mitt framför bussen. Kollisionen mellan bussen och damen kändes inte som om den var särskilt kraftig men hon flög ändå minst tre meter fram av tryckvågen. En stark overklighetskänsla fyller mig och jag tycker det känns som om jag är med i en dålig film. Tillsammans med resten av bussens passagerare, inklusive min gamle kompis, kliver jag av bussen och ställer mig och tittar. Jag blir alldeles kall och den innan varma tröjan tappar all värme. Jag är inte någon som svimmar så fort de ser något som kunde vara blod men den dagen var det inte lång ifrån. I ögonvrån ser jag en mamma med två barn som snabbt avlägsnar sig. Den lilla flickan gråter förtvivlat i sin mammas famn och när jag ser hur mammans armar sluter sig tätare kring den lillas kropp drabbas jag av en desperat längtan efter min egen mamma och hennes famn.
Jag står säkert i femton minuter framför det stora kastanjeträdet på andra sidan vägen och stirrar på damen. Jag har gått kurser i första hjälpen men all kunskap försvann ur mitt huvud. En bekant till mig äger frisörsalongen på torget och min blick vandrade dit flera gånger i ett fåfängt hopp om att han skulle komma ut för att se vad som stod på. Det gjorde han inte och jag stod kvar ovillig att missa något smaskig detalj. Jag skäms för att erkänna det men trots att jag skakade i hela kroppen och att illamåendet stod mig upp i halsen så fanns det något inom mig som hungrade efter något men jag vet inte vad. Allt jag vet är att den hungern hindrade mig från att som mamman innan lämna platsen innan jag tog för stor skada.
Under de femton minuterna har damen hela tiden rört på sig, visserligen små rörelser men de lugnar mig lite, vaggar mig i ett falskt hopp. Den högra sidan av vindrutan är krossad och märket efter hennes huvud ser ut som en boll. Tårar väller upp i mina ögon och jag får kämpa för att hålla dem tillbaka. När jag ser mig omkring verkar inga av de andra passagerarna uppleva samma hemska känsla som jag, i deras ansikten finns bara leenden. Jag skäms och gömmer mina tårar bakom mina solglasögon. Är det bara jag som reagerar så starkt?
När ambulansen äntligen kommer går allt väldigt snabbt och de lyfter upp henne på en bår. Kvar på gatan ligger en pöl av blod som snabbt spolas bort. När de ska lägga in henne i ambulansen fångar jag en glimt av hennes huvud. Det är täckt av blod. Men ambulansen kör inte i ilfart till sjukhuset som den borde utan den står kvar i flera minuter. Det är då jag börjar ana att hennes liv inte gick att rädda.
Nu när det inte längre finns någonting att se börjar folk gå bort mot den närmaste busshållsplats. Jag följer med den stora massan. En lång kö av bilar och bussar har bildats och jag vet att det kommer ta ett tag innan någon ny buss kommer. Jag känner att jag inte kommer att kontrollera paniken mycket längre men jag kan inte ringa min mamma för jag har inga pengar på mobilen. In till vår bekant vill jag inte heller gå. Plötsligt hör jag mitt namn ropas. Jag vänder mig om och där står en kompis som varit med på bussen bakom min. Hon ser hur ledsen jag är och ger mig en stor kram. Hon håller mig sällskap tills en extra buss kommer och muntrar upp mig en aning på resan hem. När jag äntligen kommer hem börjar tårarna rinna utan att jag kan hejda dem men nu är jag hemma i min mammas famn. Nu kan jag visa mina känslor utan att skämmas.
Senare får jag reda på att tanten avled av sina skador. Även om jag hade redan hade förstått detta så kom det som en chock. Minnet av denna händelse kommer aldrig att försvinna och när jag åker buss dras min blick till vindrutans högra sida, för att se om det finns ett avtryck av ett huvud på den.”

Text: Emma Dahlqvist
Bild: Tina Kurkus