“Jag har alltid varit olyckligt kär. Det har jag åtminstone trott. Men för några år sedan kom jag fram till att jag faktiskt var olycklig på riktigt. Den olyckliga kärleken var bara något som jag alltid kunnat skylla på. En slags trygghet där jag har vetat vad jag kunde förvänta mig av mig själv.

Jag flyttade till Skåne från Stockholm för sex och ett halvt år sedan. Jag gick på folkhögskolan Fridhem i Svalöv men mitt mål har hela tiden varit att komma in på Scenskolan. När jag gick på Fridhem började jag att må riktigt dåligt. Jag förstod att det inte bara handlade om olycklig kärlek så jag gick till en läkare och berättade hur jag mådde. Jag trodde att de skulle ta prover och så men han ställde bara några frågor till mig och sen skrev han ut Zoloft och sa att jag skulle ta dem i ett år. Först vågade jag inte äta dem men på påsklovet mådde jag så fruktansvärt dåligt så att jag började ta dem. Det fick mig att må bättre men samtidigt blev jag väldigt avtrubbad.

Jag har alltid varit väldigt upp och ner i mitt humör men nu befann jag mig på samma nivå hela tiden. Jag kunde till exempel inte gråta fast jag egentligen ville. Jag tog tabletterna i ungefär ett år och sen slutade jag i princip från en dag till en annan. Så ska man absolut inte göra. Det är ju meningen att man ska trappa ner gradvis. Samtidigt var det så mycket som hände i mitt liv under den perioden. Jag hade ju flyttat långt hemifrån, jag hade haft en konfrontation med min pappa och så kände jag mig oerhört otrygg både vad gällde jobb och hem. Ja, vad gällde det mesta faktiskt. Gråtattackerna kom tillbaka.

En dag fick jag ett sammanbrott på jobbet och fick åka till psykakuten. Som tur var jobbade jag i Lund så jag fick åka till psykakuten där och inte till den i Malmö. Det är mycket bättre i Lund. Jag fick prata med en läkare som var jättebra. Jag var nästan rädd för att sluta gråta för jag trodde att de skulle skicka hem mig om jag gjorde det. Det gjorde de inte. Läkaren sa att han förstod att jag mådde dåligt och att jag fick stanna kvar. Jag började med Zoloft igen men fick även en remiss till en terapeut. Sammanbrottet kom i november men jag fick vänta ända till våren för att träffa terapeuten. Det är så lång kö och de som är självmordsbenägna kommer såklart först. Och det var jag inte. Det är klart att man tänker tanken när allting är som mest svart men ändå visste jag att jag aldrig skulle göra det.

Efter ett tag började jag må bättre. Det var många faktorer som spelade in. Terapin och tabletterna hjälpte men jag lärde också känna nya människor som var mer som jag, politiskt engagerade människor. Jag hade ju mest varit i kontakt med teatermänniskor tidigare. Det började med att jag följde med hem till någon en kväll och vi började diskutera politik. Sedan började jag följa med till möten och demonstrationer. Det kändes så skönt att göra något bra istället för att bara vara arg. Speciellt eftersom jag kom från en miljö där folk tycker att man är jobbig när man vill diskutera politiska saker. I dag har jag börjat trappa ner på medicinen. Jag känner mig lite orolig över det men förutsättningarna är bättre nu än förra gången. Jag pluggar och har ett socialt nätverk. Det finns ingenting i mitt liv som jag vantrivs med. Visst kan jag fortfarande bli ledsen över saker men det är ju faktiskt helt normalt. Jag kan nog tydligare se varför jag blir ledsen nu. Då är det inte lika svårt. Det är viktigt att låta känslorna komma och inte bara trycka ner dem. Men man måste också lära sig att hantera känslorna, att använda dem på något sätt.

Visst har jag verkligen varit olyckligt kär på riktigt men ofta gick jag runt och trodde att jag var kär i folk. Jag ville gilla någon bara för sakens skull. Det blev ett sätt att projicera känslor på. Nu försöker jag komma fram till att det är skönt att vara själv. Något som är skönt med den nya miljön jag har kommit in i är att folk inte har som mål att bli gifta och skaffa barn. Själv vill jag inte ha barn. Men det är klart att jag ändå kan ha den där längtan efter tvåsamheten ibland .”

Text: Marléne Petersson
Bild: Torbjörn Malvå