“Jag växte upp med mina föräldrar i en stad som heter Cacak i Serbien. Pappa var bilmekaniker och mamma hemmafru. Om somrarna när jag var liten var jag ofta hos mormor som bodde på landet. Jag var den yngsta bland barnbarnen, och den enda flickan bland många pojkar. Så jag lekte mycket med pojkarna – där hos mormor – när jag var liten. Det kommer jag så väl ihåg. Och jag minns hur vackert det var där hon bodde.

I skolan märkte vi inte så mycket av det här med Tito och kommunismen. Ibland sjöng vi några kampsånger, men mer än så var det aldrig. Vi såg oss inte som en del av östblocket. Vi kunde till exempel resa vart vi ville. Och långt de flesta varor och artiklar fanns att köpa också i våra butiker. Bara man hade råd, så.
I Sverige och andra länder såg man nog på Jugoslavien som en öststat. Ändå växte vi upp ungefär på samma sätt som man gjorde i Sverige. Det var inte så stor skillnad.
1971 – när jag hade mitt första sommarlov från gymnasiet – skickade min farbror och hans fru en flygbiljett till mig. De bodde i Sverige och ville att jag skulle hälsa på, kanske jobba en aning och tjäna en slant. Mina första intryck av det svenska samhället var att det verkade så odynamiskt, och att det var alldeles för stilla och lugnt. Men jag minns också hur rent det var överallt. Jag tyckte om att det var så rent och fint.
Efter att jag gått färdigt min gymnasieutbildning, åkte jag och så småningom till Belgrad för att läsa vidare till dietist. På den tiden var dietistyrket ganska ovanligt, och vår högskola var den enda i landet med den här utbildningen. Därför var där folk från Kroatien, Slovenien Kosovo… Det var första gången jag träffade människor från andra delar av landet, och det var jätteintressant. Vi fick en bild av varandras liv – hur vi hade det, skillnader och likheter. Och det fungerade bra mellan oss alla. Därför är det så svårt – för alla oss som var unga då – att förstå allt det som hände under kriget i Jugoslavien.Och för oss som flyttat till andra länder är det ännu svårare att förstå. För det Jugoslavien vi en gång levde och växte upp i, och lämnade, finns ju inte längre.
Efter min utbildning åkte jag till Sverige igen för att arbeta lite extra. Jag hade pratat med min farbror och hans fru innan, och dom var glada att jag ville komma igen. Jag var ju ung och nyfiken då. Och Sverige för mig… Ja, det verkade ändå lite som ett paradis, som ett idealsamhälle.
Efter ett tag träffade jag en kvinnlig bekant till min farbror och hans fru. När hon såg mig så sa hon ”jag har en bror som vill gifta sig, och du skulle passa bra till honom”.
Så hon ordnade så att vi träffades på en serbisk klubb i Malmö. Vi var där några gånger, och dansade och sånt. Sen träffades vi varje kväll och började göra andra saker tillsammans. Jag blev snabbt förälskad, och efter ett tag friade han till mig.
Först var jag lite tveksam, för jag hade redan bokat och betalt en resa till Adriatiska havet dit jag skulle resa med en väninna. Och det var en resa jag verkligen såg fram emot. Men det blev ju inte aktuellt, och sen gick så min väninna fick åka med någon annan istället. Sen gick allt så fort. Vi reste ner till Jugoslavien samma sommar och gifte oss. Sen åkte vi tillbaka igen. Och Sverige var nu mitt nya hemland.
Det tog ett tag innan jag förstod hur man skall vara när man möter en svensk. Svenskarna är till exempel inte så glada för att kramas och ta tag i varandra. Jag menar, jag var ju van vid att kramas hemifrån – och så plötsligt mötte jag en massa människor som liksom backade undan… Det tog tid innan jag lärde mig alla de här koderna. Annars har jag inte märkt så mycket av det här med kulturskillnader och dubbla identiteter. Och idag känner jag mig som en svensk. Jag tänker på svenska, jag skriver och läser på svenska. Men ibland – när det stått mycket negativt i tidningen om utlänningar – så har jag märkt att vissa människor sätter en slags stämpel på mig. De slutar se på mig som individ, och istället blir jag en invandrare i deras ögon. Men jag bryr mig inte så mycket om det. För jag har märkt att det är sådana människor som alltid är rädda. Det beror på deras okunnighet.
Jag har vunnit en slags frihet här i Sverige. Som kvinna kan jag vara mig själv, och fortsätta utvecklas. Jag kan forma mitt eget liv, jag kan leva självständigt. Jag upplever det som om kvinnorna därnere har halkat efter. De har inte samma möjligheter som här. Och ändå, ibland känns det som om människorna där nere är mer kreativa och glada på något sätt. För ibland är det som om svenskarna inte ser möjligheterna, utan istället en massa hinder. Ibland kan svenskarna vara lite gnälliga…
Fast egentligen tycker jag inte det är så farligt längre.
Jag har kanske vant mig…”

Text: Mickael Möller
Bild: Martíne Castoriano