“Hemtjänsten har en särskild lukt. Det är en lukt av urin, tvål och kaffe. Plasthandskar tas på, slits och slängs, nycklar skramlar, används och glöms ibland bort och kaffe bryggs till en dåsig vårdtagare eller – i vissa fall – till ett ännu dåsigare vårdbiträde.

Att jobba i hemtjänsten innebär ibland att handla, inte tänka. Stannar man upp och reflekterar över vad man egentligen gör blir allt plötsligt mycket svårare. Det är att föredra att vara omedveten om att man kliver upp mitt i natten, torkar gamla i ändan och får hänsynslösa utskällningar av vårdtagares anhöriga. I sådana lägen går man bara på, som ett urverk. Men i vissa stunder är det just det intellektuella, själva tanken, som är hela behållningen med hemtjänsten. När jag tvättar Hjalmar där bak med dubbel uppsättning engångstvättlappar, säger han aningen generat på sitt hesa, långsamma sätt: - Det är ett jävla skitjobb ni har. I det läget stannar jag upp och tänker. Och jag behöver inte tänka länge förrän jag kan förklara för Hjalmar att jag också ska bli gammal en gång, och då hoppas jag att någon som är yngre kan hjälpa mig.

Det känns bra att få ge det nu som jag sedan kommer att få tillbaka. Dessutom träffar vi unga människor mycket sällan gamla människor – en kontakt som jag tror att vi alla behöver för att få perspektiv på livet. Hjalmar vänder sig långsamt mot mig och de 84-åriga ögonen vidgas i uppriktig förvåning. - Jaså? Han nickar lika långsamt som han alltid rör sig och fortsätter: - Vi gamla vet ju inte hur ni unga tänker. Precis. De gamla vet inte hur de unga tänker. De unga vet inte hur de gamla tänker. Men i hemtjänsten kan ibland tiden stå still i de magiska ögonblick av samförstånd, där kan luften darra av närkontakten av tredje graden, av gammalt som möter nytt, av då som möter nu.

I hemtjänsten finns Greta, vars man var sjöman och bara hemma en gång om året, och därför hann de bara med att skaffa ett barn. Här finns Sigrid som tacksamt ler med varma, bruna ögon när jag kommer med flottig falukorv och pulvermos till lunch. Här finns Kerstin som ena dagen muttrar bittert i sin rullstol som andra dagen strålande lycklig visar upp att hon kan stå upp utan att stödja sig. Här finns Elsa som av stor tacksamhet vill skänka mig pengar när jag gått och handlat åt henne, men som får nöja sig med att ge mig en banan. Här finns Märit som med sina 95 år inte kan ta sig från sängen till kisshinken själv, men som kvittrandes rullas ut i köket varje eftermiddag för att laga middag med sin storasyster. Här finns liv som människor har levt, här finns erfarenheter som inget vårdbiträde ens kan drömma om. Här finns hem där tiden stått still i decennier och där gårdagens hjältar lever i världar vi för länge sedan har glömt.

Hemtjänsten har en särskild lukt. Det är en lukt av urin, tvål och kaffe. Men det finns också en annan lukt som man känner först när man stannar upp och tänker. Det är en lukt av vishet, värme och vackra minnen.”

(Alla namn är påhittade p g a sekretess)

Text: Charlotte Flensburg
Bild: Tina Kurkus