Jag växte upp på söder, borta vid Nobeltorget här i Malmö. De som var lite ”finare” kom från Limhamn och från Slottsstaden. Det var ju en viss klasskillnad. Men ungdomarna i skolan uppförde sig inte olika mot varandra bara för man kom från olika områden, jag upplevde det inte så.

Efter folkskolan och realskolan gick jag vidare till gymnasiet. När man gick i skolan förr hade lärarna äldre elever ute på stan som ”spioner”, de skulle kolla att de yngre eleverna uppförde sig även efter skoltiden. Det var annat än idag! Så det gällde att man skötte sig, även om jag inte hörde till dem som brukade samlas i stan efter skolan.

Efter gymnasiestudenten och mina studier vid Universitet i Lund åkte jag till Stockholm och gick Biblioteksskolan mellan 1963-64. Det var jättehärligt att komma upp till Stockholm, det var skoj. Man var ju ung fortfarande och hade ett roligt studentliv. Vi var ett gäng som gick ut och roade oss, gick på dans på Grand och Skansen och så vidare.

Men jag har aldrig varit så skånsk som när jag bodde i Stockholm! Vi bredde på våra dialekter, även om vi inte pratade sådan grov skånska egentligen. Och när man skulle köpa fastlagsbullar bad man alltid om fastlagsbullar, och det förstod de ju inte. Semlor hette det ju där! Så det var roligt. Stockholmarna hade också så väldigt bråttom jämt, i rulltrappor och sådär. Men vi stod alltid still och hängde lite och kommenterade hur bråttom de där stockholmarna alltid hade. Men det var aldrig någon dålig attityd mellan skåningar och stockholmare, på den tiden var det inte så tyckte jag. Jag planerade dock aldrig att stanna i huvudstaden. Dessutom tyckte jag inte om Stockholms stadsbibliotek, det var alldeles för gammeldags! Så efter Stockholmsvistelsen flyttade jag tillbaka till Malmö.

Mina föräldrar hade inte något emot att jag åkte till Stockholm och studerade. De hade stora förväntningar på mig, min pappa pratade alltid om ”den där godsägaren” som jag skulle gifta mig med. Pappa skulle sitta där på verandan på egendomen och dricka grogg. Så han var ju enormt besviken att jag aldrig träffade någon godsägare!

När jag läser blir det mest deckare, främst för att det brukar vara så fina miljö- och karaktärsbeskrivningar. Det är lite pinsamt att erkänna att jag gillar deckare när man är bibliotekarie… Särskilt när jag jobbade på biblioteket på Limhamn, där räknades inte deckare till den ”fina” litteraturen. Det fanns bara en liten hylla med böcker i den genren. Annat var det när jag började jobba på biblioteket i Sjöbo, där hade de en hel avdelning med deckare. Det kändes bra att komma dit!

Som bibliotekarie förväntas man kunna allt om all litteratur, men när det kom folk med olika litteraturfrågor var jag oftast tvungen att slå upp det för jag kan sällan svara direkt ur huvudet. Men jag läser fortfarande massor, mellan tre och fem böcker i veckan som jag lånar på biblioteket. Det kommer jag att göra så länge jag bara kan!

Text: Charlotte Lecander
Bild: Torbjörn Malvå