“Jag har hållit på med idrott i olika former varje dag sedan 1962. Jag har varit aktiv, jag har varit tränare, jag har jobbat företag som utrustar idrottare, jag har varit gymnastiklärare och nu är jag klubbdirektör för simklubben i Malmö.

Dessutom har jag jobbat som speaker och kommentator. Jag har mest varit speaker på simtävlingar, men jag har också snackat på bland annat fotbollsmatcher, friidrottstävlingar, hundkapplöpningar och hundutställningar.
En speaker fungerar lite som en artist. När jag tar mikrofonen i handen blir jag en helt annan människa. Det som krävs för att bli en bra speaker är framförallt lust.
När man håller på med sånt som jag gör blir man en statistiknörd. Därför har jag räknat ut att jag har varit speaker när 28 världsrekord har slagits, att jag har varit speaker vid 40 svenska mästerskap i simning och vid sex europeiska mästerskap i olika länder. Jag har lagt ned 618 dagar av mitt liv på att vara speaker.
Det finns vissa höjdpunkter bland de dagar då jag har arbetat som speaker. Det kanske mest spektakulära jag har varit med om var när jag var speaker på Broloppet när Öresundsbron invigdes. Det kändes historiskt att vara med om. Jag har aldrig sett så många människor springa och hasa sig i mål. Under åtta timmar var det konstant fyra hundra människor på upploppet framför mig.
En annan ytterlighet är att jag var speaker när MFF åkte ur Allsvenskan. Det var ett förväntat dödsfall, men det var intressant att vara med om att se vuxna karlar gråta.
Jag skulle gärna vilja vara speaker på ett olympiskt spel, men tyvärr begränsar nog språket mig. Jag kommer ut på europanivå, och där är jag accepterad. 1997 var jag speaker på VM i Göteborg, men det känns som att det är den enda gången i livet jag kommer att få vara med om något så stort. Det var fantastiskt roligt. Det är fortfarande den bäst arrangerade simtävlingen i världen.
När jag är speaker utomlands pratar jag engelska eller tyska. Det är svårt att vara rolig på tyska. Det kan också vara svårt att hålla färgen. När jag var speaker på EM i Lissabon sattes tre svenska världsrekord på 28 minuter. Då var det kul att vara svensk. Det var också en oerhörd känsla när Lena Hallander, från den egna klubben, kom tvåa på EM i Tyskland. Jag lyckades vara professionell som speaker, men när jag lade ifrån mig mikrofonen sprutade tårarna. Det sticker jag inte under stol med.
Rösten har hållit alla gånger utom vid EM i Helsingfors 2000. Jag skulle prata i åtta dagar, men min röst tog slut efter sex dagar. Jag funderade på hur jag skulle kunna bota det. Jag tänkte att det är ju inte lönt att gå till den svenske läkaren, han har inget som kan hjälpa mig. Det kändes inte heller lönt att gå till ett finskt apotek, för de skulle nog inte förstå vad jag menade. Men så kom jag på att jag kunde gå till den tyske läkaren. Han hade en stor koffert med medicin, och längst ner i den hade han något som han gav mig. Han sa att det är ju inga dopingtest för speakers. Jag skulle vara tyst i fyra timmar och sedan skulle jag vara frisk, och det var jag. Jag har alltid undrat vad det var i den flaskan.
När jag är speaker hjälper det att jag själv har varit aktiv och tränare. Jag vet precis i vilken vändning det gör ont för simmarna och jag vet hur det känns. Mina egna meriter är att jag har vunnit lag-SM och att jag har varit SM-finalist i simning i början av 1970-talet. Jag omgav mig med bra lagkamrater, bland andra med Gunnar Larsson som vann två OS-guld 1972. Jag har också spelat allsvensk rugby, så jag har en viss förståelse för lagidrott också. Numera tar jag en säsong i taget, för att använda en idrottsfloskel. Jag håller på som speaker tills någon klagar, och sedan gäller det att göra en snygg sorti.”

Text: Jessica Nilsson