“Så är det fredagskväll, och ännu en arbetsvecka har passerat för de som kommer hem till helgens ledighet. Men för mig som har friår är denna fredagskväll som vilken kväll som helst. På teven berättar de något om Malmös konsthall, och genom den öppna terrassdörren hör jag barnen som stimmar på gården. Det är skönt att höra lite liv och lek.

Tidigare idag har jag grovstädat på Limhamnstidningen, där jag i vanliga fall är frilansande fotograf och skribent. Men det fanns inga uppdrag så jag tog på mig städningen. Det kostar att ha friår, och detta skitjobb ger lite extra i kassan.
Jag har friår för att komma ifrån mitt arbete som förskollärare. I 25 år har jag haft fast arbete som förskollärare, men nu vill jag inte längre.
Malmö är min stad. Här är jag född, och i dess kvarter och stadsdelar har jag min historia: särskilt Limhamn, Slottsstaden, Möllevången, Gustav och city. Hand i hand har vi förändrats i takt med utvecklingen. Man är en del av staden – obetydlig, men delaktig.
Jag flyttade hemifrån när jag var 19 år. Det var 1975 och då var Malmö en arbetarstad. Jag minns cykelkolonnerna från Kockums som vällde genom stan klockan fyra på eftermiddagen. Hela stan var som ett bombat land vid den här tiden. Husen förföll och revs, och stora delar av innerstaden såg ut som en gigantisk parkeringsplats.
Kvarter som Väster, Möllevången, Sofielund ansågs vara farliga områden där det skulle finnas alkoholister och kriminella. Själv hamnade jag på Möllevången med porrklubbar överallt, alkisar på torget, skumma ölsjapp…
Vänsterrörelsen var i full sving vid den här tiden, och att demonstrera var ett lördagsnöje: ”Mot kärnkraft”, ”För Victoria”, ”Bilfritt centrum”, ”Mot borgligheten”… Vi demonstrerade och sa ”Nej!” till allt. Men det blev ”Ja!” till allt istället: bro, bibliotek och kärnkraftverk.
Malmö stad och jag har utvecklats genom dessa 25 år, och det känns verkligen att stan har förändrats under den här tiden. Malmö är ingen industristad längre. Det är ingen bombad stad, ingen arbetarstad… Det är inte grått och stramt längre. Staden är uppstylad och mer europeisk. Det är gågator, uteserveringar, bro, citytunnel, bibliotek, Turning Torso, Västra Hamnen… Jag är 25 år äldre. Men jag bor inte längre i någon halvmodern hyreslägenhet i skumma kvarter. Går inte så ofta ut på gator och torg för att demonstrera. Jag behöver inte längre vända på slantarna för att det skall gå ihop. Nu sitter man själv i borgarsmeten med villa, fru, barn, fast arbete, amorteringar, Volvo, radhus, svärföräldrar, aktiekurser…
Och jag försöker fly mitt jobb som förskollärare. Det är ett jobb som kräver att man är intresserad – men jag är inte intresserad längre. Nu studerar jag Media, Estetik, Pedagogik på Dramatiska Institutet, och min dröm är att få ett jobb jag är intresserad av, helst inom foto. Annars vill jag ha ett vanligt kneg: på posten, som bud, eller vad som helst. Något enkelt bara, för att tjäna pengar, och där man känner att man är ledig när man kommer hem.
Just nu är jag ute i luften. Jag befinner mig högt över, sidan om, bakom det riktiga, vanliga, rutinmässiga. Det är en frihet, men det känns rysligt samtidigt. Man måste må bra, även om man inte vet om man gjort rätt för sig. Därför måste jag själv fylla tiden med vettiga och nyttiga saker. Så här är det väl att vara arbetslös. Men jag har mitt jobb kvar. Och även om jag inte vill tillbaka, så är det skönt att veta att man har det. Att fixa nytt jobb är inte så lätt när man är femtio.