“När jag föddes bodde vi vid de gamla Husarkasernerna här i Malmö – det området som nu kallas Kronprinsen. Men jag är uppväxt på Klostergatan vid Triangeln.

1952 – när jag var sjutton år - hade jag bestämt mig för att jag ville in på Teknis här i stan. Mina betyg var bra, men jag fattades den praktik man måste ha för att komma in. Någon rekommendera Kockums, så jag gick dit och frågade efter en praktikplats. ”Jaha, då får du praktisera här hos oss”, sa dom när jag kom dit. Så jag började på något som kallas mallvinden, där man gjorde trämallar till fartygsdelar i full skala.
Efter praktiken följde tre års studier, sen lumpen, och efter det började jag direkt på Kockums. De första åren – från 1957 till –62 – var jag på fartygsritningskontoret. Sen ville jag pröva på något annat, och började som hjälpare till en verkstadsingenjör. Han hette Gillis Horney, och var en suverän människa. Han var jätteduktig, och jag betraktar honom som min läromästare.
När den stora bockkranen kom 1974 så behövdes det en kille som kunde skötta dessa jättelyft… Och det fanns bara en kandidat – och det var Gillis Horney. Ok, alla är lika viktiga. Jag ser produktionen som en kedja där varje länk är lika viktig. Till exempel städaren nere i verkstan som ser till att allt är rent… Om inte han finns, funkar det inte. Man kan ersätta honom och sätta in en annan gubbe, men om han inte finns, funkar det inte. Så därför kan man inte värdera den ena jobbet högre än det andra. Men man kan säga att det ena jobbet är svårare än det andra. Och det Gillis Horney tog hand om – lyften med lilla och stora bockkranen – det var ett väldigt, väldigt kvalificerat jobb.
När jag började på Kockums 1952 byggde vi mest tonnage i hela världen. Och det var samma sak –53, eller om det var 51-52… Mest tonnage i världen! Sverige hade en väldigt stor varvskapacitet vid den här tiden. Vi hade ju Kockums, Götaverken, Eriksberg, Uddevalla, Oskarshamnsvarvet, och ett par i Stockholm. Sen kom olika kriser: de började bygga båtar i Japan, oljekrisen… Men Kockums var ändå snabba med att växla om. Vi började bygga helt andra sorters fartyg: containerfartyg och andra lastfartyg. Vi byggde två lyxkryssningsfartyg till Carnival Cruise Lines i Miami. Då fick vi många belackare på oss: ”Ni kommer aldrig att klara det.” Men redaren – Ted Arison – trodde på Kockums. Han hade hört att vi byggt en serie på över tjugo 250-tons tankfartyg som i princip dockade ut var fyrtionde arbetsdag! Så han la två kryssningsfartyg till Kockums, och vi levererade precis i tid!
Man var stolt över att jobba på Kockums. Också socialt var vi ju väldigt långt framme med egen sjukvård, tandvård, Kockums Fritid osv. Vi hade anställda som inte fick plats någon annanstans. Vi ansåg att vi hade ett ansvar att ta hand om den typen av människor som kunde komma in och ta ett enklare jobb. Idag hade de inte fått jobb alls. Idag hade de tyvärr varit uteliggare.
Och man var stolt över att Kockums skapat all den mark som finns där ute – det som dom idag kallar Västra Hamnen. Allt där ute var vatten och oljehamn. Kockums utvann allt det där ur havet. Behövde de utvidga, så fyllde de ut. Vi tog över oljehamnen, byggde docka, fyllde ut, fyllde ut, byggde utrustningskaj, utrustningsverkstäder, byggde verkstadsskola, hade massor av stora ytor där man kunde förvara färdiga sektioner som låg och väntade på att slussas in i produktionen, man byggde Kockums Fritid osv. Ja, sånt var man faktisk stolt över.
När folk frågar mig vad jag tycker om Västra hamnen, brukar jag svara att jag inte går dit. Men visst har jag varit där – en gång – men jag tycker inte om det.
Jag är fullt införstådd med varför bockkranen inte skulle stå där som en sorts relik över Kockums. Jag är fullt införstådd med det… Men det känns ändå bittert på något sätt, att därute där vi jobbade och slet som fasen – att där bor man nu. Jag tycker det är fruktansvärt fel, alltså. För det skapar ingenting. Man måste ha industri och tillverkning också. Men jag tillhör en generation – jag är sjuttio år – som tänker i de gamla banorna.
Det som retar mig allra mest är att för ett år sen ungefär, var där en samling med stadens… vad skall vi säga… stadens innefolk. De träffades någonstans i ett högt hus, och där de stod på balkongen och såg ut över det vackra Malmö. Där stod de med sina vinglas och minglade. Och då hade Malmös informationsdirektör Stamming uttryck sig ungefär så här. ”Ja, titta nu ut här… Nu har Malmö slutat vända baken mot havet!”
Det är ju ett fruktansvärt uttalande! Skulle vi ha varit baken mot havet? Vi – världens framgångsrikaste varv? Var det baken mot havet det?
Alltså, Kockums var ju tillsammans med andra stora företag och industrier en motor för Malmös utveckling. Hade inte vi funnits, så hade ju inte Malmö varit vad det är idag. Att det här området som de kallar Västra Hamnen finns är tack vare Kockums. Kockums har bidragit till att Malmö är en sådan positiv stad som det är idag.
Jag tror att många Kockumsfolk går och tänker på hur det var förr i tiden. Och de har positiva minnen av sin tid på Kockums. Men det är klart att det varit hårda bud på också… Jag menar, svåra löneförhandlingar, uppsägningar, dödsolyckor, strejker…

Men när man slutat kommer man ihåg det positiva. 
Så är det ju.”

Text: Mickael Möller
Bild: Martíne Castoriano