“Förväntansfullt stirrade jag på datorskärmen, som var det enda som lyste upp det mörka rummet. Jag hade frågat honom om han ville bada dagen därpå, och hoppades på att han ville. Vi hade gått i samma klass i ett år, men inte förrän den sommaren hade vi fått upp ögonen för varandra. Efter en stund såg jag hans svar på datorskärmen: ”ja, varför inte? Ska vi ses vid Statoil på Bellevuevägen?”

På morgon vaknade jag tidigare än jag brukade. När jag kollade ut genom fönstret, såg jag att det verkade vara lite kyligt. Jag satte mig på sängen och sminkade mig, medan jag funderade på vad jag skulle ha på mig. Det fick bli ett par jeans och den mörkblå Slottis-tröjan. Jag hoppade på min svarta mormorscykel och cyklade mot bensinmacken. Där stod han och väntade på mig. Han hade en grå collegetröja och ett par mörka jeans. Det bruna håret var slarvigt och såg ut som om han precis gått upp ur sängen. Jag ansträngde mig för att inte le så där fånigt som alla nykära gör. Vi bestämde oss för att vädret inte skulle stoppa oss. Tillsammans cyklade vi mot Ribersborgsstranden. Blyga som vi var, sa vi inte speciellt mycket till varandra på vägen dit. Väl framme, insåg vi att det inte gick att bada alls. Det blåste alldeles för mycket. Istället satte vi oss på gräset vid en av bryggorna och pratade. Vi pratade om allt möjligt från seglaräventyr till varför duvor inte kan vara rosa.

Vi började lära känna varandra. Sedan blev vi tysta och lyssnade på de svallande vågorna. Ljudet var vackert. Han var vacker. Jag stirrade in i hans bruna ögon och tänkte: ”kyss mig någon gång!” Hans ögon log. Det var mysigt att sitta där med honom och lyssna på vågorna. Plötsligt ringde min mobil. Jag tog upp den stora NEC-mobilen och såg att det var min mamma. Då tryckte jag på ”avvisa”. Det kändes som om vi precis hade kommit dit och jag ville inte lämna honom. Jag hörde min ringsignal igen och tyckte att den var irriterande. Kanske för att den fick mig att inse att jag var tvungen att cykla hem. Vi började cykla ifrån stranden, var och en mot sitt hem.”

Text: Ansam Al-Saaigh