Som barn var jag jätterädd för blod. Jag minns en gång när jag följt med min äldre kusin på något evanemang i Helsingborg. Då var det en person där som hade näsblod efter att ha varit i slagsmål. De var tvugna att köra hem mig för att jag tyckte att det var så obehagligt. Det kan jag tänka på ibland på jobbet. Nu bekommer det ju mig inte alls. Det har blivit vardagsmat.

Jag har alltid velat bli sjuksköterska. Det var på något sätt självklart redan från början. På gymnasiet gick jag omvårdnadsprogrammet och ville då arbeta inom psykiatrin. Men under min sista praktiktid på sjuksköterskeutbildningen hamnade jag på akutvårdsavdelningen och då kände jag att det var det jag ville göra. Så när utbildningen var slut läste jag 40 extra poäng för att bli ambulanssjuksköterska och nu har jag arbetat som det här på Heleneholms brandstation i snart fyra år. Jag trivs verkligen med det här jobbet. Det är självständigt och alla beslut och behandlingar ligger på mig. Men det är ett arbete där man hela tiden måste rannsaka sig själv och jobba med sig själv och sina fördomar för att inte kränka tredje personen. Vi möter ju människor från alla kulturer och socialgrupper. Jag minns en gång när vi skulle hämta en kvinna till förlossning. I lägenheten fanns det tio kvinnor som bland annat hjälpte till med att tolka. En av dem skulle följa med i bilen och när vi frågade henne vad hon hade för relation till den gravida kvinnan så berättade hon att hon var gift med samma man som hennes syster. I sådana situationer kommer man ju i konflikt med sig själv för att det är så främmande. Men för att inte kränka den här kvinnan så får man låtsas som att det inte är något speciellt.

Man kastas också mellan ytterligheter i det här jobbet. Tio minuter efter man träffat den här kvinnan kanske man befinner sig i en värstingvilla på Limhamn. Jag har varit i villor som jag inte kunnat drömma om. Det är en jätteförmån med det här arbetet att man får komma in i så många olika hem. Det är som att gå på teater. Man får följa med bakom kulisserna och se allt virrvarr. Man blir väldigt ödmjuk för hur andra människor lever. Men allting är ju inte svart eller vitt. Det finns en oerhörd gråzon också.

Vi träffar också många utstötta, hemlösa och missbrukare. Dem som många föraktar. Men jag kan inte döma dem i min profession. Som privatperson kanske jag inte skulle gå fram och prata med en missbrukare på gatan men det är något helt annat i jobbet. Vi hämtar många på de tillfälliga boendena. De drar på sig mycket sjukdomar eftersom de lever utomhus. Och så är det ju människor som har tagit överdoser. Det finns jättemycket narkotika i Malmö. Och ofta går det i vågor. Om vi har hämtat en som har tagit en heroinöverdos så vet vi att det kommer att komma flera. Det kan handla om att det finns orent heroin i omlopp.

Man får verkligen se Malmös baksida. Men det är inte bara elände. Det finns oerhört mycket glädje i jobbet också. Man får så mycket igen. Jag möter så mycket tacksamhet från människor. Då suger man på de karamellerna istället. Jag minns till exempel min första förlossning. Kvinnan låg hemma på badrumsgolvet och födde barnet. Mormorn och morfarn och alla syskonen var också hemma. När barnet var fött så satt hela familjen och kramades i badrummet. Då grät vi nog allihopa. Det är ju en gullig historia som man kan leva på länge. Att vara med när ett barn föds är helt fantastisk trots att man inte har någon relation till familjen.

Vi är alltid två stycken i bilen. Ofta börjar människor prata med min kollega istället för mig. Jag vågar inte svara på om det är för att jag är ung eller tjej. Men en vanlig reaktion hos äldre är ”Oj, ska du köra den stora bilen”. Oftast är det dock inte jag som kör. Jag vill hellre vara den som vårdar och tar hand om patienten. Men det är roligt att köra. Jag har inget behov av att köra fort på min fritid, det får jag ju göra på jobbet. Men Malmö är en ganska svår stad att köra i. Folk är inte uppmärksamma i trafiken och flyttar sig inte. Många gånger är det svårt att komma fram. Jag har kört en del i Stockholm och där är det helt annorlunda. Där hjälper man varandra att komma fram. I Malmö är det en helt annan mentalitet. Har du lagt dig i fel fil så får du fan skylla dig själv.

Men jag älskar Malmö. Jag växte upp på Söderkulla och har bott i staden i hela mitt liv. Jag har aldrig haft någon drift att flytta iväg. Jag trivs så bra så det har aldrig funnits någon anledning att flytta härifrån


Text: Marléne Pettersson Foto: Torbjörn Malvå