“Jag är född 1987 och har alltid bott vid stadshuset i Malmö. När jag var 9 år hade jag en bästa vän som hette Sanela. Vi lekte alltid med varandra och hittade ständigt på nya saker att göra.

Jag ska berätta om en dag då jag och Sanela hade fått nya Walkmans av hennes mormor. Vädret ute var härligt varmt och vi kunde knappt bärga oss för att få springa ut och testa våra nya bärbara kassettspelare. Vi fick inte gå så långt hemifrån så vi sa till mamma att vi skulle vara utanför stadshuset hela dagen och att hon kunde komma och hämta oss när vi skulle äta.
I timmar hoppade vi runt på den gråa stentrappan vid entrén och på de gröna bänkarna som stod utanför. Vi hade ju fått vars en Walkman, vilket betydde att vi inte hade samma musik i hörlurarna, trots det sjöng vi båda för full hals. Det såg förmodligen väldigt dumt ut men det struntade vi i, folk fick tycka att vi var löjliga och irriterande. För vår bekymmerslösa lycka över en så perfekt dag som denna kunde ingen ta ifrån oss.  Vi pratade inte ens med varandra på ett bra tag för vi var så upptagna av att studsa upp o ner i musikens rytm. En sak som jag dock lade märke till var en skallig man i svart skinnjacka som stod vid muren där trapporna slutade. Lika snabbt glömde jag bort honom igen och senare såg jag honom cykla därifrån. Några meter från muren där mannen hade stått, stod en resväska, intill stadshusets fönsterruta. Jag stoppade bandet jag lyssnade på och pekade mot väskan så att Sanela skulle se varför jag stannat upp. Sanela tog av sig hörlurarna och frågade hur den hamnat där. Då berättade jag om den flintskallige mannen som stått där och att han förmodligen glömt sin resväska, så det var nog bäst att vi väntade för att se om han kom tillbaka för att hämta den.
Antagligen väntade vi bara i 10 minuter men för ett nyfiket barn kunde det lika bra ha varit 10 timmar. När vi till slut inte stod ut längre gick vi fram till väskan och flyttade bort den bakom muren där ingen kunde se oss. Spänningen pumpade genom hela kroppen och sakta öppnade jag den. Det visade sig att det inte var något av intresse i väskan. Där låg en rund väckarklocka, en massa kakel och röda, gröna och blåa kablar. Vi rotade igenom väskan i hopp om att hitta något roligare men det enda den innehöll var klockan, kaklet och kablarna. Sanela sa med en lätt darrning på rösten - "Du... det kanske är en bomb, Anna?".
Mitt svar löd - "Nä då, den där gubben jobbar helt enkelt med kablar och såna grejer". Utan att fundera mer på saken ställde vi tillbaka väskan där den stått från början och fortsatte sedan med vår lek. Vid femtiden kom mamma med våra hundar och sa att maten var klar. Vi visade henne resväskan och berättade om vad som fanns i den. Med panik i blicken släppte mamma hundkopplena, fattade tag om våra händer och skrek - "Spring!". Vi kutade så fort vi bara kunde upp till Sanelas mormor och morfar där mamma hysteriskt talade om för dem vad vi hittat i väskan. Snabbt ringde de polisen men mannen som lämnat resväskan hade redan själv ringt in och sagt att han placerat en bomb utanför stadshuset. Polisen bad mamma lämna våra telefonnummer och personuppgifter och sa att de skulle höra av sig. Utanför hörde vi snart helikoptrar som ropade ut - "STADSHUSET ÄR BOMBHOTAT, HÅLL ER LUGNA, STÄNG ALLA FÖNSTER OCH GÅ BORT FRÅN DEM!". Meddelandet upprepades flera gånger. Det blev kaos där hemma, mamma sprang gråtande omkring och skrek att vi kunde ha dött! – ”Tänk om det varit en bomb som utlöstes av att man rörde vid den!". På nyheterna visade de experter som, på flera hundra meters avstånd med hjälp av någon slags röntgenkameror, försökte avgöra om bomben var en attrapp eller riktig.
   Följande dag kunde man på alla tidningars förstasidor se en stor robot som sköt sönder väskan. I artikeln stod det att bomben hade visat sig vara en attrapp och mannen hade placerat ut den med målet att förstöra polisernas helg. I skolan berättade jag ivrigt för alla om mitt äventyr och självklart trodde ingen mig. Polisen hörde aldrig av sig trots att jag hade sett mannen och dessutom rotat runt i väskan.    Jag tänker på den dagen varje gång jag passerar stadshuset. Den både skrämmer mig, med tanke på hur illa det kunde ha slutat, och får mig att le över hur oskyldigt godtrogna två små barn kan vara.”

Text: Anna Schalin
Bild: Tina Kurkus