“Det här en berättelse om den dagen då jag kom på mig själv med att ha fördomar. Jag hade varit på en filmanalyskurs på förmiddagen, och på eftermiddagen hade fått jag en kallelse till en gynekologisk undersökning för cellprovstagning.

När jag kom från kursen var jag lite försenad och jag visste inte var adressen som stod på kallelsen låg. Därför ringde jag telefonnumret som också stod på kallelsen. Det svarade ’välkommen till Rosengårds vårdcentral’. Jag trodde att jag hade ringt fel nummer och ringde en gång till. När det återigen svarade Rosengårds vårdcentral, och jag fick reda på att det faktiskt var dit jag skulle, blev jag fruktansvärt konfunderad och nervös för hur jag skulle hitta dit. Jag försökte hysteriskt leta fram adressen von Troils väg i telefonkatalogen, men den fanns inte med.

Jag satte mig på cykeln och körde mot Rosengård bland alla bilarna på Amiralsgatan. Det var mitt i lunchtrafikrusningen och jag hoppades att jag inte skulle bli påkörd. Jag hade aldrig cyklat till Rosengård tidigare, och därför tänkte jag inte på att det finns en cykelväg.

När jag kom till en lite större korsning försökte jag lugna ned mig och jag tog fram kartan som jag hade rivit ut ur telefonkatalogen. Sedan när jag cyklade förbi Apelskolan kom jag på att shit, jag är lite lost. Jag är vilse på Rosengård. Hjärtat pulserade och jag funderade på vad jag skulle göra. Jag kände mig som en total främling. Överallt omkring mig var det svarthåriga barn, det pratades på olika språk, och det bröts på svenska.

Jag insåg att jag måste fråga någon om vägen, och jag fick se två killar komma släntrande. De var de mest vuxna där så jag tog mod till mig stannade lite nonchalant vid dem. Jag sa hej killar, och försökte låta käck. Jag hade min handväska i cykelkorgen som jag brukar, och jag registrerade väldigt snabbt att killarna registrerade det. Jag tänkte att Gud så dum jag är, varför har jag min handväska i cykelkorgen här ute.

Inget hände. Killarna visste inte var von Troils väg låg och de frågade vad som låg där. Jag pallade inte att säga till dem att jag skulle på gynekologisk undersökning så jag sa att jag inte visste.

Jag cyklade vidare och till sist hittade jag rätt. På vägen såg jag många med kvinnor med huckle och många stora barnskockar.

Jag gick in på vårdcentralen och där fanns också kvinnor med huckle. Jag är inte van vid det. Jag hade högklackade stövlar på mig och de klackade ganska rejält när jag gick över golvet på vårdcentralen. Mitt hår stod på ända och kvinnorna därinne tittade på mig.

Jag funderade på när jag senast hade varit på Rosengård. Jag kom fram till att det var för sex år sedan vid nyår. Jag skulle köpa champagne och det var slut på alla systembolag förutom på det i Rosengård.

Min historia har inget klimax, men jag tyckte att det var väldigt pinsamt att jag blev så rädd och osäker när jag behövde stanna och fråga om hjälp i Rosengård. Det var en stark känsla. Varför blev jag egentligen rädd?

Den enda bild jag har av Rosengård är mediebilden. Det är en mytomspunnen stadsdel. Lindängen och Nydala har till exempel inte alls den mytklangen. Jag rör mig mest i centrum, Södra innerstaden och runt Möllevångstorget. Om jag hade cyklat vilse i Limhamn hade jag inte alls blivit så rädd. Fast rädd kanske är fel ord. Jag var inte livrädd, men jag var osäker.

För många år sedan upplevde jag samma rädsla under en kvällspromenad i skogen i Storuman. Då var jag också i ett område som jag inte känner till. Där var mörkt, snö och jag kom på att där kunde finnas björn. Jag tyckte att det var obehagligt, men den gången kände jag mig inte skamsen för att jag var rädd.