“Jag växte upp i Bagdad i ett öppet och tolerant hem. Min pappa var skådespelare, författare, målare och kompositör, och min mamma var pianist. När jag och min syster miste våra föräldrar var det svårt för omgivningen att förstå att vi fortsatte att leva som förut. Min syster spelade gitarr, gick på universitetet och arbetade som översättare. Och själv så jobbade jag i teve och radio. Kanske skiljde vi ut oss för mycket från andra tjejer i vår ålder.

Vid den här tiden började religionen ta allt större plats i det irakiska samhället. Stämningen var hätsk och religionsivrarna ville statuera exempel. Det hände att de slumpvis valde ut några kvinnor som de sedan anklagade för att vara prostituerade. Sen högg de av deras huvuden! Vid ett tillfälle hände det här framför ögonen på min syster. När vi träffades senare samma dag var hon fortfarande alldeles grön i ansiktet efter upplevelsen. Hon hade sett hur de huggit huvudet av en kvinna som låg naken på marken! Och hennes brott – som de påstod – var att hon var prostituerad!
Vi den här tiden började vi få antydningar från olika människor om att vi borde hålla låg profil, och min syster blev trakasserad för att hon studerade på universitet. Då förstod vi att vi inte kunna stanna kvar i Irak, och därför valde vi att lämna landet. 
Efter att vi lämnat Irak kom vi först till Jordanien där vi var i tio dagar. Vi visste inte vart vi var på väg, men mannen som arrangerade flykten sa att det enda stället som gällde var Sverige. Väl i Sverige placerades vi i en flyktingförläggning, och det var ingen kul upplevelse. Det var många bland de andra flyktingarna som hela tiden skulle tillrättavisa oss. De tyckte till exempel inte om att vi rökte eller bar jeans, och började därför tjata på oss och kalla oss för slampor.
Fortfarande kan det här vara ett problem om jag möter män från Irak. De kan inte förstå varför jag klär mig som jag gör, varför jag visar mitt ansikte, varför jag äter skinka, varför jag röker cigaretter, varför jag jobbar med kultur, varför jag är en självständig kvinna. Sådant kan de inte förstå.
Det finns idéer inom islam som jag vägrar att acceptera. Bara detta att vi måste underkasta oss någonting är absurt. Jag menar, vi blir till utan att få en chans att välja. Skall vi senare i livet dessutom behöva underkasta oss en religion, en kultur, ett språk… Därför tycker jag att om jag har möjligheten att själv utforska andra kulturer, språk, livsstilar och så vidare, så är det min rättighet att kunna göra det.
Jag har upplevt att många immigranter i Sverige blir ännu fastare i sina värderingar än vad de varit i sina hemland. Jag tror de känner sig lite vilsna, och är rädda för att förlora sin identitet. De är rädda. De vet inte om de skall stanna eller vända tillbaka. Ibland vet de inte ens varför de är just här. Därför känner de sig förvirrade, och vill hitta någonting att tro på. Och då är religionen den enklaste lösningen.
Så jag tror det handlar om att de inte vill förlora sin identitet. Och att de behöver någonting att följa i en värld som känns oviss. Jag menar, religionen överhuvudtaget finns väl där bara för att människor behöver den. De behöver något att tro på. Men ibland liknar tro också oförstånd…
Om jag och min syster stannat kvar i Irak så är det svårt att föreställa sig vad som skulle kunna hända. Vi kom ju till Sverige ungefär ett år innan det senaste kriget inleddes. Och om man tänker på vad som hänt under de tre sista åren i Irak så har det varit en mycket orolig period: arméer som kommer och går, religiösa personer som tar makten, folket som behandlas illa, människor som blir dödade utan anledning…
Men ändå har jag tänkt åka tillbaka och göra någon dokumentärfilm, och försöka visa den här i Sverige. Jag tycker att bilden av Irak är orättvis. Antingen framställs irakierna som ett krigiskt folk som förstör allt, eller så har vi bilden av irakier som grönsaksförsäljare på något torg. Jag vill visa ett annat Irak: kulturen, konsten… Det känns viktigt att visa att det finns något annat än det man vanligen ser på teve.
För mig har det inte varit några problem här i Sverige. Jag känner mig hemma, och det var ungefär så här som jag och mina kompisar umgicks också i Irak. Vi träffades på kaféerna, drack kaffe, pratade om konst och kultur, om författare, om samhället… Skillnaden är att här kan vi göra det offentligt. I Irak fick vi göra det i hemlighet. Jag kunde inte sitta varsomhelst på gatan och ta en cigarett, till exempel. Det kunde vi bara göra på ställen som vi kände väl, och där vi var med likasinnade.
Här är allting mycket lättare.”

Text: Mickael Möller
Bild: Martíne Castoriano