“Jag var väl ungefär tio år när jag mötte Leida Lessment för första gången. Det var i Latinskolands gymnastiksal där hon var för att berätta om Malmöflickorna. Jag blev lite rädd när jag träffade henne, för det var första gången jag mötte någon som inte pratade så bra svenska och som var invandrare – eller utlänning som man uttryckte det då. Men samtidigt gjorde hon ett starkt intryck. Och fast jag var liten så kommer jag ihåg hur fascinerad jag blev av henne.

Så jag gick med i Malmöflickorna, men tränade inte för Leida i början. Men hon var ändå alltid där i bakgrunden och följde med alla lektioner – även de hon själv inte höll i. I takt med tiden blev jag alltmer engagerad i föreningen. Jag tyckte det var så roligt, och tränade så ofta jag kunde. Efter ett tag fick jag träna med grupper som sysslade med lite svårare övningar. Och det var då som jag alltmer kom i kontakt med Leida.
Jag minns hennes starka karisma. Hon uttryckte sig med hela kroppen, på något vis. Och hon var väldigt engagerad när hon talade till en. Men kände att hon brann för det hon gjorde. Jag tyckte det var så roligt att träna så jag kom tidigare och tidigare till träningarna för att titta på de som tränade innan det var min tur. Och eftersom jag ändå var där, så fick jag hoppa in om det behövdes hjälp och liknande. Det var på den vägen jag kom in i ledarteamet, och lärde känna henne än mer.
Leida var väldigt duktig på att lära ut sina idéer, och hon var en strålande koreograf. Hon hade också en väldig förmåga att engagera folk, och på ett sådant sätt att man kände att man behövdes, att ens egen insats var viktig. Sen var hon ju ändå den som bestämde i slutändan. Men ju mer man lärde känna henne, ju mer kunde hon släppa efter. De människor hon litade på fick hennes fulla förtroende.
Det kändes lite speciellt att vara med i en förening där det bara var flickor. Visst var man på fritidsgården som alla andra, och sen när man blev lite äldre blev det Baldakinen, Bullen… Man träffade killar och så där… Men Malmöflickorna fanns alltid med. Man hade det som en fast punkt hela tiden. Det blev en slags frizon. Man kom dit, bytte om till sina gympatrikåer och kände en slags frihet.
Hon var ganska sträng. Ibland när vi var ute och reste så skulle vi alltid vara klädda exakt likadant. Och dessutom hade vi ganska strikta kläder om man jämförde med de andra gymnastikgrupperna. Ibland tyckte vi att vi såg lite omoderna ut, och att alla andra var mycket tuffare. Men idag tycker jag ändå att det var lite fräckt – det att vi gick i våra dräkter. Vi var ju faktiskt riktigt presentabla, och det tyckte Leida var viktigt. Hon menade att vi inte bara representerade Malmöflickorna, utan också Sverige. Därför skulle vi se korrekta ut, och uppföra oss ordentligt.

Jag har snart varit med i Malmöflickorna i 40 år, men jag har ändå inga sådana där historier eller händelser med en speciell knorr att berätta. Någon har tappat en boll i famnen på en åskådare, någon har sprungit in med fel dräkt…
Det är gemenskapen som är det viktigaste. En gemenskap där man är beroende av varandra, och där man måste hjälpas åt för att komma fram till ett resultat.