"När jag går runt här i Malmö och ser en medelålders kvinna som kommer cyklande så hatar jag mig själv och mitt liv. Jag har missat så otroligt mycket. Mycket av det är sådant som folk tar för givet. Som att cykla till exempel. Det hade jag aldrig möjlighet att lära mig i Afghanistan.

Jag växte upp i en fattig familj med en jättegammal pappa och en mycket ung mamma. Min mamma fick sex flickor men det är bara tre som lever i dag. Jag var väldigt ung när jag giftes bort. Jag vet inte riktigt hur gammal jag var men det var nog i de tidiga tonåren. Min man kom från en rik familj som hade sju söner. Det blev min uppgift att ta hand om dem allihop. Min svärfamilj hade två hus. De bodde själva i det ena och min man och jag bodde i det andra. Ändå så var det mina svärföräldrar som bestämde över mig. Jag skulle sköta båda hemmen och det var dem som bestämde när jag fick äta. Jag vågade inte säga emot. Om jag gjorde det så slog min man mig. Hans bröder brukade också slå mig.

När vi hade gift oss blev jag gravid och födde en flicka. Det var en katastrof för familjen. I Afghanistan vill man helst ha pojkar. Män kan ju skaffa barn långt upp i åren och ju fler barn en familj har desto större makt får den. När en kvinna inte kan föda barn längre så har hon inget värde.

Under kriget var det svårt att få tag i mat. Vi var hungriga och frös hela tiden. Vi hade två, tre mattor som vi klippte sönder och eldade för att hålla oss varma. Jag kan fortfarande minnas lukten. En granne hjälpte oss när han upptäckte att vi inte hade någon mat. Vi fick låna tio bröd av honom för att kunna äta något. En annnan granne dog under bombningarna. Vi begravde honom tre gånger för hans barn grävde hela tiden upp honom igen.

Efter ett tag blev allting lugnt och vi kunde börja gå ut igen. Överallt låg det lik på gatorna. Många kvinnor svimmade av synen och stanken. Snart började det säljas kött i gatorna igen. Vi köpte ett kilo kött, ett kilo lök och ett kilo potatis. Vi gömde maten i huset eftersom det skulle räcka länge. Men en katt hittade maten och åt upp alltihop. Jag vågade inte berätta det för min man. När han till slut fick veta vad som hade hänt så slog han mig jättemycket.

När ryssarna kom var jag gravid igen. En dag under slutet av min graviditet stod jag och tittade upp mot ett hål i taket och såg en bomb komma. Jag ramlade mot en av väggarna och barnet som föddes dog efter tre, fyra timmar. Det var en pojke.

Min svärmor och en av min mans bröder dog när en bomb exploderade på marken. Min svärfar dog av en hjärtattack. Vi flyttade in i deras hus tillsammans med min mans bröder som ofta slog mig. Det var en hemsk tid. Men min man hade fått arbete som lärare och hade börjat bli mycket snällare. Han ville vara med och utveckla landet. Allt började se ljusare ut.

Men sen kom talibanerna. Min man fick ett brev där det stod att han inte fick arbeta som lärare längre men han fortsatte ändå. Kvinnorna fick inte gå ut så alla var hemma hela dagarna. Var tionde dag samlades tio, femton kvinnor i en grupp och gick för att bada och duscha. De var tvugna att ha några män med sig. Kvinnorna fick inte gå själva för då försvann de. Talibanerna tog dem.

Min dotter växte upp och giftes bort. Vi ville gifta bort henne tidigt så att ingen kom och tog henne. En kväll kom fem män till huset för att hämta min man. Jag grät och gav dem mina smycken och min Koran men de tog honom ändå. De tog honom för att han var lärare. När min man var borta blev situationen ännu värre. En kvinna utan man är inte värd någonting och jag fick inte lov att gifta om mig.

Min svärson hamnade i fängelse för att han hade en tygaffär. De sa att de skulle avrätta honom. Men vi lyckades samla ihop pengar så att han kunde rymma. Sen tog vi oss till Sverige, min dotter, min svärson och jag. Vi betalade folk för att hjälpa oss hit. Förutom min dotter så har jag ingenting här i Malmö. Jag känner mig fruktansvärt ensam. I afghansk kultur är familjen centrum och om man inte har någon familj så är man ensam.

Trots det känner jag mig trygg här i Malmö och Sverige. Jag är otroligt tacksam för att jag får stanna här. När Göran Persson skulle komma till Folkets Park och tala gick jag dit eftersom jag ville tacka honom för att jag får vara här i Sverige. Jag hade köpt en blomma som jag ville ge honom. Men när jag väl såg honom vågade jag inte gå fram. Jag skämdes för mina kläder och visste inte vad jag skulle säga så jag slängde blomman. När jag kom hem bad jag för Sverige."

Text: Marléne Petersson